Inga pricksäkra bortförklaringar existerar

MT-sporten ger sig ut på mer eller mindre ovan mark vad gäller personliga erfarenheter inom idrotten.

Vi ställer oss frågan, hur svårt det kan vara att utöva sporter man själv inte haft så stor kontakt med tidigare? Vi gjorde ett pass med Mariestads skyttegille.

Obefintlig vana av skjutvapen, darrig på handen och en aning närsynt. Mina förutsättningar att lyckas inom skyttesporten var inte de bästa.

Men med proffstips från en Paralympicsskytt blev utvecklingskurvan brant och insynen i utövarnas skicklighet slående.

Gevär, pistol, lerduva, fält, liggande, stående och olika distanser. Skyttesporten har så många olika grenar att det knappt går att räkna. När MT-sporten besökte Mariestads skyttegille stod tre discipliner på programmet: sittande med stöd, stående och R5. Alla med måltavlan på 45,5 millimeter i diameter, tio meter längre fram

Just R5-klassen är en av de grenar som träningspassets coach tävlar i. Philip Jönsson, boende i Ullervad, är både världscupsskytt och har deltagit i Paralympics i klassen. R5 fungerar på det sättet att i stället för att ta stöd av en arm läggs geväret på en så kallad klyka. Klykan fungerar som ett stöd, fast med skillnaden att det hålls upp av en fjäder och därmed inte är så stabilt.

Mycket att tänka på

Men innan det var dags för att försöka matcha en svensk Paralympicsskytts resultat fick undertecknad ta del av en kortare introduktionsfilm för nybörjare. Då kom insikten om att detta kanske inte skulle bli så lätt.

Sitt rätt, håll rätt, ladda si, andas så. Därtill försöka vara avslappnad och inte tänka för mycket... Lättare sagt än gjort.

När filmen var till ända var det dags att försöka utföra det i praktiken. Som första test: sittande skjutning med stöd. En nybörjarklass där det ser ut som att det bara är att slå sig ner, sikta, tryck av och så har du tiopoängaren i hamn. Men för min del blev det en lång kamp där frustrationen bara växte allt eftersom sjuor avlöstes av åttor.

– Man måste eftersikta. När man har tryckt av ska man inte titta direkt på tavlan. Dröj kvar lite och fortsätt sikta.

– Sedan laddar du med fel hand. När du laddar med vänster hand måste du ta nytt tag om bössan varje gång och då flyttas den, tipsar Philip Jönsson.

"10,5 är godkänt"

Med de två småjusteringarna blev det till slut inte bara en tiopoängare, utan närmare tvåsiffrigt i antal. När grunderna satt var det dags för den första riktiga utmaningen. Det vanliga trägeväret byttes ut mot ett lättare och känsligare vapen. För att försöka matcha en Paralympicsskytts resultat skulle givetvis förutsättningarna också vara liknande.

– Nu får du inte ta stöd av den andra armen, utan bara den du har på avtryckaren. Sedan är mitt gevär mycket känsligare än det vanliga. Du måste vara mer försiktig på avtryckaren, säger Jönsson.

Vad måste man snitta för att ha en chans att gå till final i ett Paralympics?

– 10,5 eller mer ungefär. 10,5 är godkänt, skjuter man under det är det svårt att ta sig vidare. Skulle det bli en nia eller ännu lägre så är det definitivt helt kört.

Efter 20-talet skott var det bara att konstatera att det hade krävts ett scenario likt short trackåkaren Steven Bradburys i OS 2002, för att jag inte skulle sluta sist i de flesta tävlingar.

Som tredje och sista gren var alla typer av stöd borta. Att stå upp och skjuta var lite som att försöka hålla upp en hantel som är alldeles för tung, skakigt. Från att sittandes ha försökt sikta in mig på tian blev mitt mål ståendes att bara försöka träffa tavlan.

Skjuter på det viset gör skidskyttarna. Givetvis är tavlan aningen större, men avståndet är fem gånger så långt och andningen en aning mer ansträngd.

Med fem raka tavelträffar var jag nöjd och kände att ordspråket "sluta på topp" passade bra. För att hitta en någorlunda jämn träffbild skulle det krävas bra många fler timmar av träning.

– Träningsdos är individuellt. Men just nu, när jag tränar som mest, tränar jag en och en halv timme, tre eller fyra gånger i veckan. Det blir ungefär 150 skott, säger Philip Jönsson.