Norsfiske för framtiden

Insändare
PUBLICERAD:
Att traditioner kring norsfisket tynar bort i Mariestad, Stockholms ström och i Torshälla betraktar jag med sorg. Men finns här också ett oförstånd eller åtminstone okunskap? Än så länge lever den så kallade Norsylingen i Arboga, norsen var nästan slut när jag kom dit i år, folk stod i kö efter den. Vi lever i en tid där fisket i de egna vattnen blir alltmer frågasatt samtidigt som vi försöker leva hållbart, närodlat och värna vår kulturella identitet.

I Vänern och Mälaren, två fina fiskevatten, lever ett antal fisksorter som vi kan äta med gott samvete. Hela 80 procent av fiskbeståndet i dessa sjöar består av nors, hör och häpna. Kanske finns det tio gånger så många norsar, Cyclothone, eller slom som värmlänningarna säger, som alla andra fiskar tillsammans. En nästan transparent liten firre, stor som en liten strömming och försedd med en fettfena vilket talar om att den är kusin med laxen.

Istället för att fiska och äta nors tillagar vi vår lax från norska odlingar, inte alltid det mest självklara, åtminstone inte som det enda fiskalternativet på våra matbord. En ensidig konsumtion av ett livsmedel ökar risken för överraskningar den dag nya rapporter sänder sina varningssignaler. Att äta olika fiskarter minskar rimligtvis den risken. Att äta en svensk gammal kulturfisk borde dessutom vara en självklarhet.

Norsen har fångats i Sverige under århundraden(tusenden) och enklast är att fånga den under leken i april eller maj. Då går den upp i åmynningar, framför en forsnacke i Torshälla eller där det strömmande vattnet i Arboga gör det svårt att forcera. Man doppar den stora eller lilla sänkhåven, räknar till tjugofem och vips sprattlar det i nätet.

I Mariestad har festivalen lagts på is. I Tidan får alltså norsen vara ifred medan vi istället väljer att äta fisk importerad långväga ifrån. Torsk som tagit omvägen över Kina för att få ett fodral, Pangasia och Tilapia från Sydostasien eller fiskpinnar från gudvetvar.

Men låt oss år 2020 väcka traditionen till liv igen och doppa håvarna på nytt. Samla gängen och komplettera med nya entusiaster. 2020 måste bli året då vi återbördar denna firre till våra matbord. En delikatess som kan halstras, friteras, marineras i grädde, äggula och senap för att sedan svälla upp som puffiga frasiga läckerheter, serveras med pepparrot, hackad rödlök eller med dippsås av valfri sort.

Eller så använder vi recept ur Gustava Björklunds kokbok från 1800-talet (den populära boken kom i många upplagor):

1. ”Kall nors med pepparrot.

Norsen rensas, kokas i 13 cl vatten, 26 cl svagdricka, 2 skedar ättika, 1 matsked salt och 1 lagerblad. Serveras med rifven pepparrot och ättika, och om man så vill, grädde.

2. Gratinerad nors.

Ett fat bestrykes med smör och belägges med några skedar lök, persilja, champinjoner, alla finhackade, och salt, och 13 cl vitt vin övergjutes. På detta hvarf av grönsaker lägges ett hvarf norsar, på hvilka huvudet afskurits; deröfver kommer ett nytt hvarf grönsaker jemte rifvebröd och salt, och smält smör påhälles. Gräddas i varm ugn under 10–12 minuter.

Vi borde glädjas åt norsen. Ta hem fisken, ägna den all din uppmärksamhet och fundera hur du bäst vill laga till den. Släng gamla vanföreställningar! Lägg ut dina bästa recept på nätet eller tävla om bästa norsreceptet. Låt oss vara stolta över norsen och glädjas åt den. Till vardag och till fest!

Kjell Lundin

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.