Efter att Södra Råda gamla kyrka brunnit ner var det mycket prat om smide och konstverk som försvunnit. Kristina Eriksson tänkte även på det textila som lågorna tog – och bestämde sig för att återskapa altarduken.
Den rödvita vävnaden från Södra Råda kyrka har varit mycket omtalad. Inte minst omkring 1973 då Handarbetets vänner fick i uppdrag att göra en replik av originalet. Det sistnämnda har nämligen sedan många år förvarats på Historiska museet i Stockholm.
– När pratet om återuppbyggnaden av den nerbrunna kyrkan var i gång, pratades det mycket om smide och konstverk men inte om det textila, säger Kristina Eriksson från Södra Råda.
Kopian av altarduken, som förvarats i ett glasskåp i gamla kyrkan, hade tagits av elden.
Samla information
Kristina började genast fundera på hur arbetet med täcket hade gått till och hur hon skulle kunna göra. Hon letade litteratur på egen hand, men fick även tips.
Det kom mycket lägligt att Södra Råda hembygdsförening år 2010 fick en inbjudan till Hembygdens helg på Historiska museet.
– De erbjöd hembygdsföreningar att se sina objekt som annars finns i fjärrförråd, förklarar Kristina.
Det blev två resor upp till huvudstaden. På den andra hade Kristina sällskap av Lennart och Anita Ericson som fotograferade varje detalj på altarduken.
– Efteråt fick jag en utförlig sammanställning av fotona, likt en karta, säger Kristina som utifrån dessa kunde skapa ett mönster att jobba efter.
Dessutom tog hon sig an analysen som Historiska museet hade gjort i samband med att de tagit in verket.
– Där stod det exakt beskrivet vilket gran och linne samt vilka färger det var.
Lokalt på riktigt
Kristina nöjde sig dock inte med att få reda på den informationen. Hon ville få det så lokalt och verklighetstroget som det gick. Därav tillverkade hon garn med ull från bygden, närmare bestämt från Lena Höglunds får.
– Jag gjorde inte anspråk på att göra allting alldeles exakt men det skulle vara så nära originalet som möjligt, säger Kristina.
Kardningen, förberedelsen av ullens fibrer för spinning, gjorde hon med två stycken handkardar.
Hon spann garnet hemma i sin spinnrock som bara har en spole.
– Jag fick skicka prov på garnet till museet för att se om det var rätt, och det var det.
Infärgningen av det rödbruna garnet skedde med växtfärg, krapprötter för att vara mer exakt.
– De behöver torkas ett år innan de används för färgning.
Borta bra, hemma bäst
Även vävningen, som enligt Kristina tog längst tid, skedde hemma hos henne.
– Jag hade radion på när jag jobbade. Ibland gick jag ut på kvällen för att sätta mig en stund och kanske göra två inslag, berättar Kristina.
Hon hade på 1970-talet gått studiecirklar i både växtfärgning och spinning.
– Arbetet är någonting för både hjärnan och händerna och så blir det någonting gjort.
Altarduken har en fram- och baksida, detta blir till genom att ha en linne- och en ullvarp.
– När den ena sänker sig lyfter man den andra, förklarar Kristina om hur de två lagren blev till.
Men inte nog med det; altarduken består av två delar.
– Kopian i Stockholm hade dem visst bredvid varandra och jobbade med dem samtidigt. Men min vävstol var inte så bred så jag gjorde en i taget.
Helt lika jobb blev det ändå inte för Kristina, den ena är höger- och den andra vänstersidan.
– Man fick ha tålamod, säger damen där hon sitter och tittar på sitt verk utbrett över två bänkar vid Södra Råda hembygdsgård.
Förra sommaren var väven gjord, efter åtta års arbete.