Loggar ut en sista gång

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
07.00. Snooze. Frukost. Morgonmöte. Samtal, tangenttryckningar, människor, korrekturläsning. Som jag har älskat och hatat vardagen på Mariestads-Tidningen. Hatat när personer inte svarar i telefon och att gå på folktomma evenemang i ösregn. Älskat de äkta samtalen och att ändra formuleringar fram och tillbaka.

Nio år efter att jag satte min fot på ungdomsredaktionen som 15-åring, utan minsta erfarenhet av journalistiskt skrivande, promenerar jag ut från den fasta anställningen och en vardag på samma lokaltidning. Jag tar med mig tidningsskapandet som en metafor: Redaktionen samlas varje morgon utan en tidning och vaknar morgonen därpå med en tidning i brevlådan. Ibland är innehållet bättre, ibland sämre. Men varje dag skapar vi en tidning och går vidare till nästa.

När jag började här var jag en av alla som skrattade åt lokaljournalistiken. Nu vet jag bättre än att klanka ner på demokratins skyddsmur. Utan lokaljournalistik kan politikerna ägna sig åt lite vad som helst; bygga bostäder utan att någon hinner tycka till, dra ner på välfärden och ta odemokratiska beslut.

Och jag tror att alla artiklar och reportage som handlar om annat än politik är minst lika viktiga. För stadens identitet och förståelse för våra medmänniskor. Så tack till dig med chilifrukterna, er på stolpverkskonferensen och du som fotograferade alla världens flaggor, för att ni hade tålamod att förklara och låta mig dela ert brinn med läsarna.

Jag kommer aldrig att glömma 14-åriga Bazali som berättade om hur han tappade bort sin familj under flykten, 11-åriga Rasmus som lärde mig om epilepsi och Sibusisiwe som delade sina upplevelser av fysisk och psykisk misshandel.

Jag tar med mig värmländska ordlistor, hoppsasteg, lunchbad, bitterhet av bästa sort, botad telefonskräck, vänner, snälla ord, redaktionshundar, skrattanfall, tidningsspråk och kunskap om allt från rättsväsende till kommunpolitik.

En klok person sa att man aldrig ångrar en uppsägning. Jag litar på att det gäller även 24-åriga knäppisar utan utbildning som lämnar fasta journalisttjänster. Om inte annat blir det skönt för kollegorna att slippa tjatet om rent- och smutsigtlappar på diskmaskinerna, könsfördelning och uppfällda toasitsar. Ni som brukar läsa krönikor slipper mig dock inte, för det kommer jag fortsätta med.

17.00 och jag loggar ut en sista gång. Tack för allt ni lärde mig.

Jennie Hilli Sjöqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.