Leif Nordlander är en erfaren man inom Svenska kyrkan. Fram till en ny permanent kyrkoherde är hittad kommer han att "hålla i rodret" i Lugnås-Ullervads pastorat.
Sedan den 1 juli är Falköpingsbon Leif Nordlander vikarierade kyrkoherde i Lugnås-Ullervads pastorat.
– Till en början var jag här på halvtid. Då jag samtidigt vikarierade på min gamla heltidstjänst i Varabygdens församling, förklarar Leif.
Han har inte tagit ut pension än. För ett och ett halvt år blev han svårt sjuk.
– Jag trodde att jag inte skulle kunna komma tillbaka, säger han och återupprepar sin läkares kommentar att det är ett mirakel att Leif överhuvudtaget står på benen i dag.
Han sa ja
I april i år fick Leif ett samtal av Rune Skogsberg och frågan om vikariatet.
– När jag hade sagt ja blev det helt tyst i andra änden, minns Leif.
Moa är en räddare i prästbristenHan säger att det inte är så stor skillnad, att regelverket och förordningarna är desamma. Hans förra arbetsområde var tre gånger så stort som detta, 24 kyrkor och ett kapell jämfört med dagens tio kyrkor.
– Jag hade ansvar för en budget på 60 miljoner och 82 anställda. Här i Lugnås-Ullervad är det 16 i personalen.
Kamrat med Wahn
Leif har mycket erfarenhet i bagaget. Han prästvigdes i januari 1973, tillsammans med hans föregångare på den aktuella tjänsten, Jan Wahn.
– Jag var den yngste prästen i Skara stift och Jan var näst yngst, säger Leif och skrattar till.
Även kyrkan och pastoratet i sig är inte okänt för honom.
– 1974 var jag i Ullervad på helgerna och under veckan hade jag han om konfirmanderna i Mariestad, minns Leif.
Präster i släkten
Flera av hans förfäder var präster. Han växte upp i en inte så kyrklig aktiv familj i Nederkalix. Det var under studierna som hans väg formades.
– För mig är att vara präst inte ett jobb utan en livsstil, säger Leif och fortsätter:
– Jag brukar likna det med att vara bonde, det är man inte heller endast mellan klockan sju och fyra.
Från avtackning till deltidsjobbFörsta tiden efter prästvigningen gjorde han vapenfri tjänst inom Svenska kyrkans mission. 1978 blev han pastorsadjunkt i Trollhättan. Efter en månad där blev han tillfrågad om att vara sjukhuspräst på gamla lasarettet.
– Det var en hård och nyttig skola, säger Leif som stannade kvar i tjänsten i åtta och ett halvt år.
Hur kommer det sig att du hamnade här?
– Det är kvinnan bakom allt, säger Leif och berättar hur han och hustrun träffades:
Båda läste i Uppsala. De gifte sig och flyttade till Trollhättan.
Förberedande uppgift
Det är sagt att Leif ska vara vikarierande kyrkoherde i ett år.
– Jag ska förbereda så mycket för den nye kommande kyrkoherden. Min uppgift är att göra i ordning organisationen. Jag vill inte sätta för mycket prägel och styra församlingen, det får min efterträdare göra.
"Vi behöver våra pensionärer""Prellen" som är pensionärTanken är att det efter tiden i Lugnås-Ullervads pastorat ska bli lite lugnare för Leif. Kanske ska han ta ut pension om ett år. Men ett trevligt extrajobb har han redan hittat.
– För fyra år sedan började jag jobba som Kur- und Urlaubsseelsorger i lutherska kyrkan i Bayern, säger Leif.
Han beskriver de fyra veckor där, som han har återupptagit även senare år, som en rik erfarenhet.
– På ett sätt är det vår egen skuld att det är sådan prästbrist. Förr kom många yngre in i kyrkans värld genom småvikariat. Numera är det mest heltidstjänster som gäller, säger Leif och fortsätter:
– Avseende ungdomsgrupper är det numera en särskilt ungdomsledare som är ansvarig. Prästen är med som gubben i lådan och dyker upp då och då, men vi har inte kvar den naturliga kontakten. Vi finns inte där som förebild längre, säger Leif.