Bistånd är mer än pengar

Ledare
PUBLICERAD:
Foto: Karin Markhede / TT

Sveriges ambitiösa biståndspolitik är fylld av goda intentioner. Viljan att hjälpa behövande är något att vara stolt över. Men det frikostiga enprocentsmålet, där 1 procent av den svenska bruttonationalprodukten utgör biståndsbudgeten, har även varit ett sätt för Sverige att upprätthålla sin självbild som en humanitär stormakt.

Sverige har allt sedan 1960-talet praktiserat en utrikespolitisk doktrin som är präglad av principen om solidaritet över nationsgränser. Det svenska enprocentsmålet som infördes 1968 kan ses som en rest från den tidens ambitioner. I dag har det lett till en biståndspolitik där penningflödet i sig verkar ha blivit det överordnade målet.

Att biståndspengar tappas bort på vägen till det goda ändamålet är inte ovanligt. Så sent som för någon vecka sedan menade antikorruptionsrevisorn Louise Brown att en tredjedel av alla biståndsmedel uppskattas försvinna i korruption (Aftonbladet 1/9). Det i samband med att det svenska biståndet till en fond som arbetar för att främja företagande i södra Afrika stoppades, efter en omfattande korruptionsskandal. Och enligt Expertgruppen för biståndsanalys har det svenska biståndet till Tanzania under två decennier varit ”dömt att misslyckas”.

Samtidigt så är det svårt att beklaga sig över att Sverige är ett land som sätter ett stort värde på att ge pengar till behövande. Men om pengarna inte når sitt goda ändamål försvinner stora delar av poängen. Att ändå upprätthålla dagens biståndsmål har på så sätt blivit allt mer av en chimär, och ingen vet hur mycket pengar som landar i fel fickor längs vägen.

I förra veckan gick Moderaterna ut med ett förslag om att överge enprocentsmålet. Det är välkommet klarspråk i en fråga som allt för länge har präglats av en orealistisk godtycklighet. Traditionellt har Kristdemokraterna varit det parti som varit bland de yttersta vurmarna för den omfångsrika biståndspolitiken. När Moderaterna nu föreslagit en riktning för en stramare biståndspolitik är det upp till KD att bekänna färg. Förhoppningsvis landar KD i en mer realistisk hållning, som partiet tidigare gjort när det byt fot från en mer generös till en mer restriktiv linje i migrationsfrågan.

Medan andra länder ofta tillskriver ett värde i att bidra till specificerade biståndsprojekt, så är Sverige mer en kombination av både frikostighet och kravlöshet. Eftersom det finns ett enprocentsmål att leva upp till så är det inte ovanligt att UD runt jul varje år skickar några extra miljarder till FN, som får distribuera de överblivna pengarna efter egen smak (SvD 20/9 2013). Hade skattebetalarna haft större insyn i vad pengarna går till och hur stora delar av biståndet som helt enkelt försvinner längs vägen hade stödet för rådande biståndspolitik nog varit rätt låg.

Dagens biståndspolitik handlar mer om ett budgetmål än det faktiska utfallet. Att skrota enprocentsmålet är ett första steg i rätt riktning, på en välbehövlig ny väg för svensk biståndspolitik.

Amanda Broberg

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.