Respekten för glesbygd är försvinnande låg

Debatt
PUBLICERAD:
Foto: Tommy Löfgren
Rebecka Le Moine, riksdagsledamot MP och Torbjörn Nilsson, partistyrelseledamot MP med ansvar för biologisk mångfald skrev den 4/11 ett inlägg till en ledarartikel den 29/10 ”att Naturvårdsverket har frångått riksdagens beslut om att det skall finnas 170-270 vargar i landet. Miljöpartisterna anser att det är en grov missuppfattning och direkt felaktigt.

Kunskapsnivån, historielösheten och respekten för glesbygdens människor är försvinnande låg.

Vargen var länge ett stort hot, som påverkade människorna på landet genom att ta för sig av tamboskap. Därför var jakten på varg inte bara laglig utan man fick också skottpengar för att skjuta varg. Den svenska vargstammen utrotades nästan fullständigt.

Svenska Naturskyddsföreningens sekreterare Mats Segnestam tog 1971 initiativet att starta fullskaleexperimentet med frilevande varg genom ett brev till zoologiprofessorn Bertil Haglund. Han accepterade att bli ordförande för SNF:s Projekt varg. 1976 gavs skriften ”Projekt varg” ut (Den finns tillgänglig på nätet). I denna skrift beskrivs vilka vargar som skulle inplanteras samt hur och var det skulle verkställas. De vargar som var färdiga för utplantering fanns redan i Projekt Vargs regi i flera djurparker. Man sökte tillstånd för utplantering av varg men Naturvårdsverkets dåvarande generaldirektör Valfrid Paulsson sa nej. Projekt varg sökte tillstånd med en förnyad ansökan, men även denna gång sa Naturvårdsverket nej med huvudargumentet att problemen för befolkningen skulle bli för stora. Två år efter man fått nej dök av en händelse spår av varg upp i just de områden som utpekats av projekt varg. Projekt Varg drevs av SNF, Världsnaturfonden m fl. Deras slutsatser var att någon naturlig återetablering av den vid den tidpunkten utdöda skandinaviska vargen inte var möjlig p g a vandringshinder. I gruppen ingick två professorer i zoologi, tjänstemän vid Naturvårdsverket och centrala personer i Naturskyddsföreningen. Forskaren Anna-Karin Sundqvist m fl presenterade en studie där slutsatser senare blev att ”den skandinaviska vargpopulationen” inte härstammar från frilevande vargar i Skandinavien, Finland, Baltikum eller från vargar i djurparker. Man kan därför dra slutsatsen att de vargar, som vi skyddar i Sverige och Norge härstammar för den synnerligen livskraftiga och stora vargpopulationen i Ryssland.

Regleringen av varg följer Bernkonventionen och EU:s art- och Habitatsdirektiv. I en rapport från en ”ständig kommitté ” under Europarådet från 2005 står: Vargen skyddas fullt ut under BK, men efterlevande åvilar signaturländer, som inte är tvingade att leva upp till alla konventionens regler. Av de 25 länder, som undertecknat BK är det bara i två, där varg förekommer, som vargen är totalfredad nämligen Italien och Sverige. Det är helt klart att vi inte slaviskt behöver följa direktivet.

Nu har vi vargen här. Uppgiften att bestämma minsta livskraftiga population (MVP) och gynnsam bevarande population (GYBS) lämnade Naturvårdsverket (NVV) till forskarna på SLU-Grimsö. Man kommer med tre olika beräkningsmetoder fram till att cirka 40 vargar skulle motsvara MVP. I sin sammanfattning och redovisning till NVV betraktar man ändå som ett tal som behöver en säkerhetsmarginal, och för att tillmötesgå NVV höjs därför MVP för 100. Detta tal skall sedan omvandlas till ett väsentligt högre tal. Riksdagen fastställde vargpopulationen till 170-270 vargar, men också att förvaltningen skulle regionaliseras och den geografiska koncentrationen skulle minskas. Detta har aldrig respekterats av NVV. I princip alla licensjakter överklagas av värnarorganisationer och SNF (med ekonomiskt bidrag från NVV) och oftast stoppar NVV jakten.

Människor som lever i den glesbygd, där vargstammen är koncentrerad, känner sig helt utlämnade och förtroendet för myndigheter och rättsväsendet har helt försvunnit. För att återskapa förtroendet är det oerhört viktigt att riksdagens beslut respekteras och inte undergrävs av tjänstemän och andra aktivister. Det vore också lämpligt att inse att den svensk-norska vargpopulationen har samma ursprung och att den är vare sig svensk eller svensk-norsk. Det är en stam ursprungligen skapad av ett antal entusiaster inom Projekt varg och där den tillåtna nivån höjts av tjänstemännen på NVV ju större stammen blivit. Ju större stammen blivit och ju mindre licensjakt som tillåtits så har också acceptansen för varg och glesbygdsbor minskat.

Låt istället det väl tilltagna intervallet för varg i Sverige 170-270, som Riksdagen beslutat om, gälla för Sverige och Norge tillsammans. Skyddsjakt på varg borde också kunna tillämpas oftare när tamboskap, renar och tamhundar dödas. Jag tror att det är i den här riktningen man måste gå för att få acceptans även hos de människor som lever där vargen finns.

Björn Fredriksson

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.