• idag
    10 aug
    21°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    11 aug
    22°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    12 aug
    22°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    13 aug
    23°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    14 aug
    21°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Preferenser som slukar dina tusenlappar

Ledare
PUBLICERAD:
Foto: Leif R Jansson / TT
Laktosfritt, veganskt, eller ingen paprika. De senaste åren har matpreferenserna blivit både vanligare och fler. Och kraven kommer inte bara från personerna som själva ska äta maten, utan även från politiskt håll.

Ekologiskt är i regel dyrare än annan mat, vilket de flesta som handlar i matbutiker lär ha noterat. Det har sin förklaring i att produktionen ger mindre mat för mer möda, men många är villiga att betala vad deras ekologiska preferens kostar. När politiska mål har börjat handla om att en viss andel av kommuners inköpta livsmedel ska vara ekologiska växer också kostnaden i en hiskelig takt.

I en kommun kan en marginellt högre andel ekologiska inköp kosta väldigt mycket mer om året. Det konstaterades nyligen i Enköping, en kommun med 45 000 invånare, där en ökning från 19 till 33 procent ekologisk mat skulle kosta 960 000 kronor extra (Enköpings-Posten 8/1). Värt att notera är att ekologiskt hittills nedprioriterats till förmån för svenskproducerat och mat med liten klimatpåverkan.

Ekologiskt är alltså inte per automatik klimatvänligt, utan det handlar främst om en politiskt populär preferens. Och det är långt ifrån bara Enköping det gäller. Regeringens nationella mål för alla kommuner och regioner är hela 60 procent ekologiska livsmedel till 2030. I vilka andra fall hade högre kostnad för samma mängd, utan konkreta fördelar, varit försvarbart? Särskilt som många kommuner redan är i en ekonomiskt obekväm sits.

Det generella problemet med dyra matpreferenser som beslutas politiskt är att det är skattebetalarna som får bekosta någon annans idé om särskild kost. Samma problem finns åt andra hållet, då bland annat skolelever, eller deras föräldrar, kräver särskild kost på grund av något annat än exempelvis allergier. Det har lett till att många skolor kräver läkarintyg för laktosfri kost, vilket skapat stora problem för läkare, eftersom laktosintolerans inte är en sjukdom. I Västra Götaland ledde det till att flera läkare skrev ett brev till alla regionens skolor där de meddelade att laktosintoleranta visst kan äta av den vanliga skolmaten (GP 10/10). Sådana preferenser ska skolan inte behöva bekosta.

Kommuner kan inte ta ut avgifter för särskild kost, men privata restauranger har desto större frihet att lägga kostnaden på personerna själva. Allt fler konferensanläggningar har besvär med att besökare anger kostpreferenser utan någon särskild anledning till det. En särskild avgift för dessa personer har blivit ett sätt för företag att minska extrakostnaderna. Men desto mer oroande är att verkliga allergier riskerar att tappas bort av restaurangen när så många andra preferenser skickas in (Besöksliv 30/10).

På samma sätt som alltid när det gäller hjälp för särskilda behov är det personer som faktiskt är berättigade till det som drabbas när andra vill utnyttja deras undantag. Företagen kan lösa det på ett rimligt sätt genom avgifter, men det fungerar inte i det offentliga. Och då är det alla andra som får betala för preferenser hos några få.

Agnes Karnatz

Så här jobbar MT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.