Hoppa till huvudinnehållet

Ingen skuld i historiska föremål

Publicerad:
Träskulptur föreställande Maria i barnsäng. Från 1400-talet och ett av de älsta föremålen från Ormsö kyrka i Estland.
Träskulptur föreställande Maria i barnsäng. Från 1400-talet och ett av de älsta föremålen från Ormsö kyrka i Estland. Foto: HENRIK MONTGOMERY

Svenska museer äger föremål som historiskt har införskaffats från andra kulturer. Så bör det förbli. Men ett forskningsprojekt vid statliga Världskulturmuseet i Göteborg demonstrerar att det finns en risk att våra samlingar kommer att bli betydligt fattigare.

Projektet undersöker återlämningskrav av museiföremål, men ska inte involvera några faktiska överlämningar. Trots detta verkar de inblandade utgå från att så borde ske. Det specifika fallet som studeras är Världskulturmuseets samlingar från yaqui-folket i Mexiko. Att ledaren för en yaqui-delegation som deltar i projektet nu önskar få tillbaka föremålen är kanske inte konstigt (SR 12/2). Men föremålen köptes eller gavs som gåvor av yaqui-folket på 1930-talet, och är alltså helt enligt reglerna i svensk ägo. Det verkar dock inte de svenska forskarna vilja ta särskilt stor hänsyn till.

I den sammanfattning som lämnades till Riksantikvarieämbetet, för att begära forskningsstöd, diskuteras vilka yaqui-grupper som kan anses vara samlingarnas rättmätiga ägare. Att föremålen i dag tillhör svenska staten nämns överhuvudtaget inte.

Detta är typiskt för en reflexmässig inställning hos vissa. Att det alltid skulle vara fel att Sverige, eller andra västländer, innehar utländska historiska föremål. Ett närmast parodiskt exempel på denna syn gavs i P1 Kultur (12/2) om världens största dinosaurieskelett, som står utställt på Humboltmuseet i Berlin. Fyndet grävdes fram i Tanzania när landet var en tysk koloni. Trots att skelettet föregår mänsklig existens med 148 miljoner år framhärdar reportern med frågan om det ändå inte borde lämnas tillbaka till Tanzania.

Med överlämnanden kan det också gå som när Sverige gav en totempåle till kanadensiska ursprungsbefolkningen 2006. Trots försäkringar om annat lämnades pålen att ruttna i skogen enligt deras traditioner. Självklart finns det oftast ett intresse av att bevara landets urspungsföremål, men det finns onekligen ett värde i att flera länder ser till att bevara föremål från andra delar av världen.

Föremål kan naturligtvis återlämnas om de har anskaffats på orättfärdigt vis. De tydligaste sådana fallen rör konst som stals från judar i Nazityskland.

De flesta föremål som begärs från ursprungsländer är dock inte orättfärdigt överkomna. Före 1900-talet var det folkrättslig norm att byten togs i krig. Och även om det inte hade varit så, är det varken rimligt eller görbart att i dag försöka rätta till historiska skeenden. Dessutom är dylika krav på att lämna över föremål nästan aldrig konsekvent. Det framförs till exempel sällan att svenska fanor från Poltava som finns i Kreml ska ges tillbaka. Eller för den delen att Sverige borde lämna tillbaka impressionistmålningar till Frankrike.

Självklart kan det finnas skäl att överlämna även rättmätigt ägda föremål, men då ska det inte handla om att betala någon inbillad moralisk skuld till ursprungslandet. I sådana fall för att de gör större nytta där än här. I synnerhet för vår förståelse av andra länder och kulturer.

Daniel Åkerman

Artikeltaggar

HistoriaLedareRiksantikvarieämbetetSverige

Så här jobbar Mariestads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.