För fem år tilldelades Moa Andersson Mariestads ungdomskulturstipendium. Musik, drill och måleri var några av hennes aktiva och kreativa meriter. När det gällde gymnasievalet fick i stället hjärnan bestämma i stället för hjärtat.
Tio år efter högstadiet– Jag tänkte att jag skulle vara smart och valde därför det bredaste programmet, säger Moa Andersson om sitt gymnasieval.
Naturlinjen på Vadsbogymnasiet, hon hade tänkt söka estetisk inriktning men gjorde inte det.
– Nu när jag pluggar till lärare, inser jag att jag inte hade behövt välja natur. Det var ett jättebra program men jag har inte jättestor användning av det i dag.
– Ett tips till alla som ska söka gymnasiet nu är att välja det som känns bra, inte det som man tror ska bli bra. Efter nian har man för första gången chansen att göra ett eget val. Gör det med hjärtat.
Musik är livet
Halvvägs in i tredje årskursen på gymnasiet hade Moa insett att det inte var ingenjör hon skulle bli.
– Jag stuvade om i mina kurser, tog bort de som var onödiga. Tidigare hade jag bara varit inne på att få ihop så många meritpoäng och höga betyg som möjligt.
Musiken började ta plats i Moas liv tidigt, först med dragspelet som instrument. Från 9:an var det sånglektioner som gällde.
– Min sångpedagog Linda Nilsson pushade mig.
Tillsammans med Mariestads musikteater (Mamut) gjorde Moa tre produktioner samt några sommarmusikaler.
– Jag har även Michael Stävenborg, som startade upp denna förening mycket att tacka för.
Det blev även många uppträdanden med Mariestads blåsorkester där Moa var drillflicka i tio år.
Hitta rätt
Efter studenten gick Moa på musiklinjen vid folkhögskolan i Hjo.
– Det är bästa staden, dit skulle jag kunna tänka mig att flytta. Och så hade jag fantastiska lärare.
Moa sökte året därefter både till musikhögskola och folkhögskolor.
– Men jag kom inte in. Istället gick jag kurser inom musik vid Mälardalens högskola.
För att dryga ut studentkassan jobbade hon som lärarvikarie.
– Jag hade ett i princip ett fast vikariat som musiklärare för låg- och mellanstadiet vid en skola i Västerås. Där insåg jag hur fantastiskt det är att jobba med barn och att ha kollegor.
I nästan ett år var Moa kvar på skolan. Hon satte in sig i läroplanen och betygskriterier.
– Ibland blev det lekar bara för att lösa situationen men jag tror att eleverna fick i alla fall lite gjort när de hade mig.
Jämföra sig
21 år gammal hade Moa hittat sitt yrke. Hon blev antagen till musiklärarlinjen på Örebro universitet.
– Först var planen att efter en termin söka över till musikerlinjen. Men utbildningen till musiklärare kändes så rätt, så jag stannade kvar där.
Många har genom åren sagt att Moa borde bli lärare. Nästa år tar hon examen.
– Det känns bra men jag är fortfarande stressad. Jag jämför mig gärna med andra, till exempel min storebror som blev klar med en femårig ingenjörsutbildning när han var 23 år.
– Men det är hans bana. Jag är 25 år nu och på väg att bli klar.
– Man måste välja, och göra rätt för sig själv, men man måste också få mogna lite. Om det är genom folkhögskola, sabbatsår eller resa är upp till var och än.
Tacka lärarna
Som snart färdigutbildad lärare har Moa fått en annan bild av de som undervisade henne en gång i tiden.
– Jag har insett hur viktig skola och omsorg är. Människor skulle ha mer respekt och empati för det, själv skulle jag nästan vilja skriva små brev till alla mina lärare och övrig skolpersonal för allt de har gjort för mig.
Även hierarkin bland högstadieeleverna kan hon nu se tillbaka på med lättnad.
– Statusen från förr gynnar nog ingen nu i efterhand. I dag spelar det inte någon roll vad folk hade för social rang på högstadiet.
Att vara vuxen blev ändå inte riktigt som Moa hade tänkt sig.
– Jag trodde att man skulle ha mer kapital som 25-åring. Vill man bli rik på pengar fort ska man nog inte läsa på högskola i många år, men man blir rik på kunskap istället.
Efter examen få arbetsmarknaden utvisa vart Moa och hennes fästman David tar vägen.
– Kanske blir vi Hjobor.
– Jag tycker att livet är roligt att titta tillbaka på redan nu. Alla de små vägar som har lett mig dit jag är idag, det är inte den stora raka vägen utan många omvägar som gör allt mer minnesvärt.