Peder tillbaka på Ullervads IP efter allvarliga olyckan

Den 24 januari föll Peder Hummerhielm från en stege och slog i huvudet.

Han bröt en nackkota och allt svartnade.

Närmare fem månader efter en lång sjukdomsvistelse och pågående rehabilitering var det ett glatt gäng spelare i Jula BK som återsåg sin tränare på Ullervads IP igen.

– Jag har träningsdisciplinen. Kommer man bara till träningen blir allt bättre, berättar 59-åringen.

Peder Hummerhielm var tänkt som huvudtränare i division fem-laget, men ödet kastade om allting den där januaridagen.

Peder, som bor i Väring tillsammans med sambon Eve-Lotth, skulle nämligen rätta till en markis ovanför en källartrappa. Något han gjort förut.

Minnet från vad som sedan hände är borta.

– Jag minns inget av det, utan har fått allt återberättat. Men stegen gled och jag föll fyra meter och hamnade på huvudet. Jag bröt andra nackkotan, säger han.

Jag minns inget av det, utan har fått allt återberättat.

Livet kunde tagit slut där, men Peder känner att han hade änglarna på sin sida. Ambulansen var knappt tio minuter bort och på Skaraborgs sjukhus i Skövde fanns av en tillfällighet ambulanshelikoptern på plats för färd till Sahlgrenska i Göteborg.

Risken för att bli totalt förlamad vid den sortens skada är stor, men Peder insåg att han hade tur i oturen.

– Jag hade varken fel på andningen eller medvetandet. Jag kände igen folk och var mig själv så gott det gick.

Viss rörlighet

Jula-ledaren har ganska svaga minnen från intensivvårdsavdelningen. Han kunde emellertid sprätta lite med höger ben och röra lite på höger arm. Inget annat brutet upptäcktes på kroppen.

– Just nu är min högersida bättre än den vänstra, 80-30 i styrka. Vänstra kom igång någon månad efter det hände.

Tiden från januari till juni har varit en enda lång kamp för att träna upp kroppen igen. De enklaste och mest självklara sakerna var omöjliga i början.

– Jag kunde varken äta eller gå på toaletten själv.

Han hamnade på Högsbo rehab när han var medicinskt frisk den 4 mars. Redan från januari bar han en så kallad haloväst, som fixerar huvudet. Västen avlägsnades efter tolv veckor.

Vad var det första du tänkte efter olyckan?

– Jag fick inga tankar på förlamning, vilket vart skönt. Jag har hela tiden väntat på att bryta ihop, men det har jag inte gjort.

Jag har hela tiden väntat på att bryta ihop, men det har jag inte gjort.

Peder inser att han kanske aldrig blir helt återställd.

– Målet är att jag ska klara mig själv så gott det går. Jag är nästan mest glad över att kunna komma till idrottsplatsen och att klara enkla saker hemma, som att laga lätt frukost.

Skön hemfärd

Hemlängtan blev stor under våren och den 29 maj gick färden till Väring.

– Det var jätteskönt att komma hem, men i början var det jobbigt. Ett sjukhus är anpassat för skadade, hemma är det mer trångt. Sedan gillar jag rutiner, säger Peder.

Den viljestarke ledaren har känt ett fantastiskt stöd från familjen, Jula BK och folk i andra klubbar som han tränat.

– Personer jag inte träffat på 30 år hörde av sig. Det var så många som ringde att Eve-Lotth startade en grupp på Facebook för att rapportera hur det gick. En fantastisk stöttning och jag blev nästan tårögd. Man märker vilket kontaktnät jag har.

Det var så många som ringde att Eve-Lotth startade en grupp på Facebook för att rapportera hur det gick.

Just samhörigheten med lagidrotten och kunskapen om att träning ger resultat har tagit honom till att nu kunna gå en bit med kryckor. Till hösten är önskedrömmen att gå inomhus utan hjälpmedel.

– Även om du inte blir proffs blir du bättre och mår bra av träning. Det har jag haft jättemycket nytta av, säger Peder, som känner att han psykiskt klarat av prövningarna.

Ledaren tittar ut över sin tredje Jula-träning sedan olyckan. Sonen Jakob är med bland spelarna och den rutinerade ledaren är glad över att Mathias Dagoberth tagit över rollen som huvudtränare med hjälp av Kenneth Larsson och Claes Hummerhielm.

– Jag har inget med laget att göra alls. Skönt att de kunde ta över.

Har du drivet att fortsätta som ledare i framtiden?

– Jag har inte gett upp tanken på att vara tränare igen, men det blir på den här nivå eller division sex. Fyran tar för mycket tid, men om Jula går upp så kanske.

Peder tänker framåt och vill inte älta det som hänt.

– Mycket beror på att rehabiliteringen gått framåt hela tiden. Men jag vet att framstegen avtar med tiden.

Han vill heller inte svika alla som pushat på honom, utan ser ett ansvar i att ligga i med träningen.

– Jag hoppas att jag inte blir allt för förändrad, men lite blir det nog. Det handlar om en rehabtid på två år innan man kanske vet vad slutresultatet blir.

Vilket blir Julas resultat i år då?

– Inget stryklag. Fler är bättre tränade och de orkar mer. Starten på serien blir avgörande, avslutar Peder.