Miljöer speglar dåtiden

Ett dukat middagsbord. En hantverkskammare med vävstol. En diversehandel med kassa, våg och godisburk. Strandgården speglar flera olika miljöer hur det var förr på ön i Vänern.

I ladan bredvid Torsö bygdegård finns Strandgårdens museum. Ett ställe där allt och lite till har samlats. Samtliga föremål är från ön. Några av dem lämnades till museet bara dagar före MT:s besök.

– I början av 1980-talet började folk skänka saker. Det behövdes en lokal att förvara dem i och det var då vi började hyra av Torsö BIF, säger Knut Bondeson.

Han är numera ordförande i Torsö hembygdsförening.

– Jag och min fru flyttade hit 1993 och började gå på föreningsmötena, mest för att lära oss mer om ön och personerna, berättar Knut.

Vid ett senare möte behövdes en sekreterare och så småningom en ny ordförande, på den vägen är det.

Ordning och reda

Efter att ha jobbat med kartor hela sitt liv har Knut många kartor och ritningar. En del av dem som berör ön har fått ta plats i utställningen på övervåningen. Där finns även skolbänkar, en vävstol och en skrivhörna.

– De som gjorde museet skapade olika miljöer, det gillar jag och skulle gärna vilja utveckla det, säger Knut.

Även på entréplan är de olika redskapen, verktygen och prylarna väl sorterade. Här återfinns bland annat en hörapparat från troligtvis sekelskiftet, hemmagjorda råttfällor och många olika slags hyvlar.

– Det fanns många duktiga snickare på Torsö, och de gjorde många saker själva.

I en separat del på nedervåningen finns större maskiner, en Torsösnipa och brandkårsmateriell.

– När bron var färdigbyggd skänkte Torsö borgarbrandkår sin brandbil till Litauen, en del av deras grejer sparade vi till museet.

Även de delar som utgör diversehandeln har en särskild historia. Många av dem kommer från Torsös första handelsbod i Kolabacken. Den startades 1864 i en backstuga som låg på vägkanten där Torsö skola nu ligger.

– Hembygdsföreningen har samarbete med skolan och gör även gemensamma utflykter, berättar Knut som är mån om att föra historia vidare från generation till generation.

– Ofta är det först när människor kommit upp i 50-årsåldern som de blir intresserade av det som varit. Då har ofta alla de som man kunnat fråga redan försvunnit, därför är det viktigt med en förening som denna.