Jag känner igen Birgittas oro

Insändare
PUBLICERAD:
Foto: Bernt Ekdahl / TT

Jag vill tacka MT för artiklarna om äldrevården och om Birgitta. Det gjorde nog att några tänkte till, som goa Christina.

Själv drabbades jag av den inflammatoriska artrit reumatismen som tvååring. Då sätter det sig på leder, men även ögonen drabbas. Så jag blev van att gå till doktorn och att aldrig kunna få något drömjobb. Jag fick ligga på sjukhus då och då, men läkarna brydde sig och man blev bättre efter några månader.

Även i Mariestad fungerade sjukhuset med medicin- och ögonavdelningar som samarbetade för min skull. Jag fick gå på kontroll några gånger om året för att mota inflammationer i tid. Senare blev jag gravt synskadad på fabriken när jag slet i skiftarbete. Ögonläkaren skickade mig genast till Växjö för att lära Braille och käppteknik.

Som tur är hade jag köpt en mellanpudel några år innan, så vår snälle hundvänlige ögonläkare ordnade så hunden fick följa med mig. Där fick jag lära mig att blinda reumatiker inte får någon ledarhund som andra kan få av staten. Man får inte heller bygelselen till en egen tränad hund. Som tur är har jag alltid haft mycket bra kamratskap och samarbete med hundar. Hundar känner av hur matte mår och hjälper till. Min pudel blev min ledsagare och hjälp i svåra situationer. Det gällde att vara mycket lätt på hand, tyda små rörelser från hunden till kopplet och att lita på pudeln till 100 procent.

När jag opererade ett öga som varit nästan blint krävdes sängläge i flera veckor. Damer med vanlig starr fick hjälp av hemtjänsten, men jag som ensam 30-åring fick ingen hjälp alls. Efter två svåra blödningar i ögat förlorade jag synen igen. En operation i Karlstad fungerade och jag fick bättre syn på det andra ögat.

Nu hade Birgitta (MTs reportage) både en dotter och Röda korset att prata med, diskutera, minnas och få hjälp och tröst. De mäter varken tid eller betalning och de bryr sig om. Det ger lugn och trygghet. Annars blir man ensam när man är sjuk och handikappad. Hemtjänsten stressar ihjäl sig och hinner knappt innanför dörren innan telefonen plingar till nästa uppgift eller fråga. Vårdtagaren känner stressen och kanske skuld för att vara till besvär. Stressen gör också att man kan glömma viktiga frågor eftersom stress smittar av sig. Allt går på tid och inget får störa schemat för den tid man anser går åt för den planerade uppgiften.

Jag känner igen mig i Birgitta, att alltid vara rädd att inte få sin medicin i tid, att läkaren ändrar något som inte överensstämmer med provsvaren eller att man inte ens får reda på provsvaren. Jag förstår Birgittas önskan att stanna hemma så länge det går, hemmet är ju skapat av en själv. Det är där tryggheten, minnena, friheten i tankarna bor. Där kan hon träffa dottern och andra, se på gamla brev, foton, titta på tv-program hon själv gillar och lyssna på radio eller talbok. Alla mår inte bra av vita rum, vita korridorer, slammer och spring i dörrar.

Frågorna vi fick om vården vinter/våren 2020 hade alternativ-svar där man kryssar i det svar man tycker stämmer mest överens med vad man tycker, alltså inte vad vi ärligen tycker. Det var dessutom före pandemin. Att vi sedan litar på och gillar några speciellt i personalen är inte detsamma som nöjda brukare. Den glada trevliga personalen göra att vi mår bättre själsligt.

Tant Gredelin

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.