Det har börjat eka på Jan Tammos arbetsrum. Toner följs av tomhet.
Efter 30 år som kyrkomusiker i Mariestads församling har det blivit dags att gå i pension. I bagaget har han många glada minnen från egenskrivna barnmusikaler till konster som fyllde domkyrkan.
– Det var pandemin som tog beslutet åt mig, säger Jan Tammo som går på semester den 9 juni och därefter får långledigt i form av pension.
Både datorn och de fysiska hyllorna har tömts på kompositioner, manus och andra minnen från musikgudstjänster, konserter och musikaler.
– Att starta om från ruta ett när läget tillåter, att dra i gång all kör- och musikverksamhet igen för att sedan kort därefter lämna över allt till min efterträdare känns inte bra. Jag vill inte lämna efter mig en utstakad väg, säger nestorn.
Jan Tammo vill ge den som tar över efter honom frihet, en känsla han fick uppleva och uppskatta under alla sina år i församlingen.
– När jag började fanns det inte mycket, men jag har alltid haft support från min arbetsgivare både vad gäller ekonomi och idéer, här är det högt i tak och jag fungerar bra i frihet.
Full av musik
Jan kommer från ett Mariestadshem där det fanns sång och musik samt ett piano.
– Jag började klinka på det tidigt, mina föräldrar var aktiva i Baptistkyrkan och behärskade både stränginstrument och stämsång.
På 1960-talet började han i den kommunala musikskolan.
– När jag var tio år fick jag för första gången spela Duke Ellington. Jag upptäckte så spännande klanger och harmonier som satte spår hos mig för hela livet.
Att spela efter örat har alltid utmärkt Jan, som snart var självlärd på gitarr.
– Jag ville ha en elgitarr, men fick ingen av mina föräldrar. Så när jag var 13 år köpte jag en mick på Ebbes musik, hittade en gammal radioadapter på tippen och skruvade ihop en egen.
Det blev lite tuff rock på fritiden. Men han sökte sig även till organisten Persson i Mariestads församling.
– Min mor hade haft honom som pianolärare och många sa att han var sträng. Men vi hade kul ihop på mina orgellektioner, han kunde brusa upp men det var bara för att han var så engagerad, säger Jan.
Efter avslutad skolgång var han del av kyrkans ekumeniska skolteam, turnerade med sång i landets kyrkor och för gymnasieelever. Nästa steg blev att utbilda sig till kantor på Oskarshamns folkhögskola. Där väcktes intresset för att skriva musik.
Levde hippiedröm
Med kantorsexamen i hamn väntade ett annorlunda äventyr.
– Jag hade en romantiserad bild av Indien, en hippiedröm som dröjt sig kvar.
Det blev ett halvår i det asiatiska landet för att studera dess religion och kultur.
Efter hemkomsten började Jan arbeta på Mariestads musikskola. Han hade ansvar för piano, gitarr och ensembler.
– Min kantorsutbildning gav mig inte full behörighet som lärare. Men efter fyra års arbete blev jag uppgraderad och behörig.
Stort fokus låg även på barnkörer. Här hade Jan omkring 80 elever. För dem skrev han flertalet musikaler som sedan sattes upp på teatern. Bland annat Nosegos, som handlar om miljö och rättvisa.
– Den innehöll några pikar till dåtidens ledare, jag gillar att provocera lite grann.
Tillbaks till orgeln
Efter tio år på musikskolan dök det upp en heltidstjänst som kyrkomusiker i Mariestads församling.
– På den tiden fanns det bara två kyrkokörer, och jag fick fria händer att starta fler, berättar Jan med glitter i ögonen.
Snart hade församlingen fått en barnkör, flera ensembler och en vuxenkör i Marieholmskyrkan.
– 1991 startade jag Cantabilekören, det är en generationskör som blivit äldre tillsammans med mig.
Men Jan har hållit sig ung, bland annat med musikminiorer på Högelidsgården, musiklekis för fyra- och femåringar samt mammornas kör. Även La vida-kören är hans förtjänst.
– Jag är faktiskt väldigt stolt över julkonserterna vi anordnat varje år. Budgeten är lagd så att biljettintäkterna går till välgörande ändamål, berättar Jan stolt.
Han tog sig an det mesta, skrev mycket egen musik för att den bäst skulle passa hans körsångare. Men instrumentelever hade han knappt några, Jan ville inte konkurrera med sin forna arbetsgivare, musikskolan.
Mer efter pensionen
Sin musiksmak beskriver Jan som splittrad, en av favoriterna är Frank Zappa.
– Jag tycker om det lite utflippade, men när jag lyssnar på honom får jag huset för mig själv, berättar Jan och skrattar.
I jobbet har det blivit mycket klassiskt, såsom barock.
– Vi hade en barockensemble här i Mariestad som faktiskt fick spela i Sveriges radio P2, säger Jan och erkänner:
– Nu har min cembalo varit i arkivläge länge.
Kanske får klaverinstrumentet med storhetstid mellan 1600 och 1750-talet mer uppmärksamhet efter Jans pension.
Många verk genom åren
Över 50 pärmar med material har hamnat i papperskorgen.
– Jag har inte återupprepat mig i detalj utan alltid försökt att skapa variation i det jag gör, säger Jan.
Som några höjdpunkter bland sina produktioner nämner Jan krönikespel "Ett övermåttan skönt och härligt tempel" som komponerades till Mariestads domkyrkas 400-årsjubileum och därefter har framförts flertalet gånger. Men även de gånger han fyllde domkyrkan med sitt verk "Ton och tanke - en resa i Dom Hélder Câmaras tankevärld" samt pingstkantaten, som han och kollegan Anders Börjesson även spelade in på cd, är minnen som består.
Glad och tacksam
Jan erkänner att det är blandade känslor nu i slutet.
– Men glädjen och tacksamheten över allt jag har fått göra, och alla människor jag har fått träffa överväger. Det är precis det här jag har velat göra med mitt liv.
– Att utbilda folk från början är både roligt och tufft, säger musiknestorn.
Att Jan kunde blomma ut så i yrket medförde dock att han även mer eller mindre var gift med jobbet. Det var både på gott och ont.
– Ibland blev det många långa nätter med jobb, det var inget krav från arbetsgivaren utan en vilja hos mig, säger Jan som under det senaste året skrivit ett 280 sidor stort verk med utgångspunkt i Uppenbarelseboken.
Tanken var att uruppföra det med sina körer, stor orkester, pompa och ståt i domkyrkan.
– Pandemin har fått mig att avveckla, det stämmer inte med min natur. En bra egenskap jag har är att starta, men avveckla ...
Jan fiskar upp en fotobok ur en av kassarna med innehåll som ska sparas.
– Det är så många goda och vackra bilder i den här boken. Men lite läskigt är det att gå igenom dem, har jag hunnit göra allt detta?, säger musikern skrattande och berättar om det kameran fångat in.
– Jag har haft så himla roligt.