Blandrastiken Zigge har varit hos Mariestadsbon Louise Egnell i blott åtta dagar när MT hälsar på. Den vita pälsbollen håller sig på avstånd när matte öppnar dörren. Men hon kikar allt fram den lilla rackaren.
Zigges stora mörka ögon är nyfikna och snälla, medan kroppsspråket till en början visar rädsla och osäkerhet. Matte säger lugnande ord som att de som hälsar på inte är farliga. Samtliga tvåbenta ger Zigge utrymmet och tiden hon behöver.
Snart kikar de vakna ögonen dock in i köket. Svansen viftar men de brun-beigea öronen är avvaktande dragna bakåt.
– Hon kom hit en måndag morgon klockan nio. Det var en professionell transportör som hade 16 burar i bilen, berättar Louise Egnell.
På mobilen finns bilder från det första mötet, förevigade av grannen. Louise glädje över den nya fyrbenta vännen går inte att ta miste på.
– Det tog en vecka innan hon tog godis ur min hand, men vi tar det långsamt hon och jag, säger Louise och slänger en vänlig blick mot Zigge som genast kryper lite närmare på mattan.
Speciellt datum
Den exakta åldern på tiken är oklar. Zigge hittades i februari på gatan i en ungersk by. Hon togs till en kennel och transporterades sedan till en räddningsstation för hundar i Budapest.
– De som räddade henne döpte henne till Lena, samma namn som min saliga syster, det var då jag förstod att det var meningen att hon skulle komma till mig. Att veta hennes ålder var svårt men de tror att hon var mellan tio och tolv månader när hon hittades.
Nyblivna matte fick lov att välja ett födelsedatum till henne.
– Jag valde den 15 augusti, det är dagen då mitt plastbarnbarn fyller år. Annars hade det per automatik blivit den 01.01.2020, och det hade blivit fel i förhållande till hennes troliga ålder.
Louise har inga egna barn eller barnbarn men är glad över att få agera extrafarmor till sin bästa väninnas minsting.
Van vid vovvar
På den vita pälsen märks några orange fläckar.
– Det är nog jod som är kvar från kastreringen den 21 april, säger matte till hunden som nu vågat sig fram och ligger under bordet.
När Louise var barn fanns en tax i familjen, hennes farbror hade en golden retriever och i vuxen ålder skaffade hon en jack russel vid namn Stig-Ossian. Till pensionen tänkte hon återigen skaffa hund. På grund av sjukdom kom den tiden dock snabbare än tänkt.
– Jag kände behovet av att komma ut, men att göra det ensam var inte så roligt. Jag behövde en hund, minns Louise som då bodde i Jönköping.
Ge en ny chans
På sociala medier dök det upp ett inlägg: ”varför skaffa valp när det finns så många herrelösa hundar?”.
– Jag tog kontakt med kvinnan som skrivit inlägget, hon kom ursprungligen från Ungern.
Louise visste vilka kriterier hennes blivande hund behövde uppfylla: tik, kastrerad, blandras och gatuhund. Att adoptera en hund utomlands blev en självklarhet för henne.
– Det är inte kul att vara gatuhund på en räddningsstation. Jag tror att dessa hundar känner en enorm tacksamhet för att de får en ny chans. Hundar som adopteras inom Sverige har tyvärr ofta varit med om hemska saker.
I coronatider har efterfrågan på valpar ökat enormt.
– Jag tycker att det är hemskt att tänka på vad som händer med alla hundar när alla ska börja jobba igen, säger Louise.
Att köpa en valp i Sverige ansåg hon betyda för mycket pengar och för många förpliktelser.
– Vid svenska adoptioner är de flesta hundar stora och kanske vanskötta eller misshandlade, en sådan hund vill inte jag ha.
Förslaget på hund från Ungern som Louise fick gick rakt in i hjärtat. Hon minns väl datumet för första träffen, den 10 december 2012 mottog hon sin Sally i Malmö. De två blev snabbt ett bra team.
Men så upptäcktes cancer i Sallys binjurar.
– Det var så tungt, men jag vill inte utsätta henne för mer lidande så i samråd med veterinären bestämde jag mig för att avliva henne, säger Louise om förlusten i februari.
Fyra ben som stoppar ensamhet
Men förra byrackan är inte bortglömd, tvärtom ett foto på Sally sitter likt en mentors tavla ovanför Zigges matplats.
– Först tänkte jag att det fick vara bra där, att jag inte skulle ha en ny hund. Men en söndag när det var snöbusväder väcktes viljan att gå ut, många tror nu säkert att jag är knäpp men för en hundmänniska är det en längtan.
Louise tog återigen kontakt med Gabriella, de tittade på några vovvar men snart ändrade sig Louise och drog tillbaka sin intresseanmälan. Men så fick hon några bilder på Zigge.
– Jag kunde inte motstå hennes blick.
Vem kan det?
Nyfikenheten hos jycken som numer bor i Mariestad, har tagit över. Försiktigt nosar hon på undertecknad.
– Innan hon kom till mig vaccinerades och kastrerades hon hos veterinären i Ungern och så har hon införselpapper och pass, berättar Louise.
Dagen innan intervjun hade det även blivit besök hos lokala veterinären för hunden och hennes matte.
– Vi behövde ett intyg till försäkringsbolaget i och med att hon är utländsk hund, säger Louise och fortsätter:
– Zigge var lite nervös men efter lite godis gick det jättebra.
Nu känns en blöt nos vid knäet. Fortfarande lite skygg söker Zigge kontakt och låter sig klappas på huvudet.
– Hon är så fin, säger Louise och tittar drömskt på sin nye fyrbente vän.