Nu lämnar sista fågeln boet

Krönikor
PUBLICERAD:
En bild från förr... nu är det dags att flyga iväg på egen hand.
Foto: Privat
Sommaren hade varit febrigt het och varm, men den där speciella dagen, 12 juli 2001, regnade det. Det läckte in regnvatten i huset eftersom några takpannor hamnat på sniskan. Allt var kaos.
Men vad gjorde det?

Det var den dagen jag blev pappa till en son och klippte av navelsträngen på KSS i Skövde. Det var en ynnest att få krama det där lilla knytet som spritte med liv och ville bli omhändertagen, en mjuk, liten bebis, rund, varm och go.

Ja, det är 20 år sedan han kom hem och lades i en korg som hämtades hos min syster Beppa i Lidköping. Jag var lycklig, stolt och rörd vilken underbar gåva livet skänkt vår familj.

Åren har rullat på snabbt sedan den där minnesvärda dagen. Jag har – precis som alla andra föräldrar – skjutsat, knutit skridskor, varit på sjukhus och föräldramöten, vi har gjort resor tillsammans – till och med druckit någon öl tillsammans... ja, allt det där som hör till.

Men nu har dagen kommit.

Den sista lilla fågeln ska flyga ur boet och pröva sina egna vingar i den stora världen, med allt var det innebär. Det är studier i Borås som väntar och ett liv på egen hand. Det är förstås en skön känsla för sonen, men lite märkligt för oss två som är kvar hemma i huset.

Vi ska nu leva i en vardag där bostaden blir lite tystare

Vi ska nu leva i en vardag där bostaden blir lite tystare. Inte de vanliga tillmälen och skämten mellan far/son som präglat vardagen. Kommunikationen mellan mig och sonen har ju skett som mellan valar, korta snabba ljud följt av "What´s up?".

Men nu är flyttlassen avklarade till Borås, där fina Viskan präglar stan.

Allt är förberett i lägenheten mitt i centrala stan som han ska dela med en kompis, Oliver från Hjo, även han en nybliven student. Jag minns själv mina egna studentår i Karlstad i början av 1980-talet.

Så kul vi hade på festligheterna i Klaraborg och de vilda partajen i Haga och Herrhagen. Det var en magisk tid men många minnen som genererat i mycket vänner, utspridda över hela landet.

Men det var först när jag fick familj som pusselbitarna föll på plats. Det var då livet fick mening och mål.

Tre killar har vi fostrat i vår familj – ett heltidsjobb som nu i stort sett är klart. Kvar återstår bara lite stöd och rådgivning.

Jag tycker vi kan vara stolta över vad vi åstadkommit

Jag tycker vi kan vara stolta över vad vi åstadkommit. Det är tre killar med framtidsambitioner och hunger på livet. För oss "gamlingar" gäller det att fokusera på något nytt och det ska nog inte bli något problem.

– Hur ska ni klara er utan mig? undrade sonen.

Det fanns ju trots ett liv innan vi blev en familj och han kom till världen – även om det känns som en evighet på sätt och vis.

– Du vänjer det fortare än du kan ana, konstaterade Kent Jonsson när jag servade bilen i Eggby för någon vecka sedan.

Vi får hoppas han får rätt. Det är kanske nu livet verkligen börjar?

Så här jobbar MT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.