Vi har just passerat grinden in i september månad. Den månad som vi i november besjunger som den ljuva. Det kan givetvis medföra att vi medan vi sjunger för en stund glömmer allt det som drabbat oss, mänskligheten, vår natur och vår tillvaro i största allmänhet. Värmeböljor har visserligen, minst sagt, fått även oss här i norr att pusta i vardagen. Ute lite varstans har bränder härjat i vår natur. Orkaner och stormar har ödelagt stora områden. Världshaven har i vrede kastat sig mot landområden och förvandlat städer och samhällen till spillror. Människor tvingas fly från sina hem. Krigens vanvett, politiska och militära, har präglat medias rapporter. Vi, som ännu klarat oss från de ofantliga tragedier som vädrets makter ställt till med ute i vår värld, har hukat oss inför medias rapporter som saknar motstycke i modern tid.
Om nu jag, som minst sagt överårig textproducent, ska ge mig i kast med ännu ett epos är en ytterst personlig fråga. Ansvarig utgivare av detta värda blad har möjlighet och i förekommande fall ansvaret att stoppa publiceringen. I nu aktuellt fall tycks dock inget hinder ha förekommit då Du käre läsare just läser denna septemberfredags krönika.
Sanningen är den att det är längesedan, mycket längesedan jag kastade gåspennan, övergick till den retfulla stålfjädern som kunde bytas ut på det grönmålade träskaftet. Bläckhornet tömdes och nymodigheten ”kulspetspennan” gjorde sig gällande. Dock med visst motstånd! Avsikten med denna krönika var idémässigt att ifrågasätta den minst sagt förvirrande utvecklingen inom den datoriserade värld vi vistas i och som tycks bli allt mer förhärskande och för alldel också hotfull. Inte nog med att tekniska genier och annan teknisk elit sysslar med skapande av ”artificiella” hjärtan. Nu grunnar dessa genier på hur man skapar robotar som rent intelligensmässig med minst hästlängder överträffar oss människor av kött och blod!
Om kanske ett eller två decennier kan vi möjligen få hjälp av dessa tänkande och talande datoriserade orakel. För mej och sannolikt många andra som strävar på den sista stumpen av livsstigen kan det rent av kännas tryggt att vi lämnat det jordiska när ovanstående tekniska ”betjänter” ska styra och ställa. Vem ska programmera roboten Ulvner, robotan Sinni, under deras verksamhetspass i den kommande total- datoriserade miljö som eliten nu knegar med att strax presentera? Har ”vanliga människor” livsrum, ska vi passivt knappa in vad de elektronikstinna medhjälparna ska uträtta under dagen medan framtidsmänniskan sjunker allt djupare i tristessens mörker och sitter passiv och onödig? Tala om artificiell tid! (läs konstgjord tid). Gud bevare oss från detta. Och njut nu medan tid gives i septemberljuset och vanliga människors strävan efter goda dagar.