Älskvärd rövarkula vid kanalen

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Krönikör Malin Bring

Om någon hade sagt för tre år sedan att det skulle bli Töreboda och jag hade jag skrattat ihjäl mig.

Vad sjutton skulle jag i Töreboda att göra?!

Töreboda var en plats dit man tog tåget på somrarna för att sedan ta sig vidare dit man skulle. Det gick inga bussar dit man skulle, vilket var cirka tre mil österut. Antingen fick någon komma och hämta mig vid stationen eller så fick jag lifta.

Om jag liftade måste jag vara extremt noga med att snabbt personlighetsbedöma bilföraren innan jag klev in i en bil, för österut visste vi alla att Töreboda var en rövarkula. Min moster fick sina bilrutor sönderslagna en gång när hennes bil stod parkerad vid stationen i Töreboda. Typiskt rövarkuletecken, sa vi till varandra österut.

Sedan bar det sig inte bättre än att jag av en slump började vikariera på lokalredaktionen i rövarkulan. När jag fick höra att Töreboda brukade kallas för Lilla Chicago för inte värst länge sedan, nickade jag förnumstigt för mig själv. Det var väl det jag visste.

Mitt första intryck av lokalbefolkningen var också att många såg suspekt rövaraktiga ut, inte alls som de laglydiga och välmående karlsborgsborna som jag möter där jag numera bor. Men i takt med att törboiterna lösgjorde sig från anonymiteten och blev individer för mig, försvann min inledande trångsynthet och invånarna började framstå i en mycket mer fördelaktig dager.

Jag kan jämföra det med en av de första gångerna jag gick på kommunfullmäktige. Jag skulle fotografera ledamöterna i den nybildade församlingen, men kunde knappt se skillnad på dem. För mig liknade de mest en grå, oformlig massa av slätstrukna dussinmänniskor.

Men även om jag än i dag kan råka kalla Pernilla Johansson för Olovsson och Bengt Sjöberg för socialdemokrat, tycker jag mig numera kunna pricka riktigt många ledamöter med både namn och partitillhörighet.

Det är något med Töreboda, det smyger sig liksom på en i ett obevakat ögonblick, när man tittar åt ett annat håll. Rätt vad det är slår det rot också.

Det finns så många högintressanta kontraster i det här samhället som inte upphör att förundra mig. Det är en liten glesbygdskommun med en åldrande, till stora delar lågutbildad befolkning, men har ett blomstrande näringsliv och skakar fram strålande företeelser som Törebodafestivalen och Guldgruvan. Hur går det ihop?

Ibland får jag frågan om jag inte hellre skulle vilja jobba på den dynamiska, livfulla centralredaktionen i Mariestad, men så dum är jag inte. Mariestad?! Där hålls folk ju och träter och kivas med varandra dygnet runt. Nej ge mig en älskvärd rövarkula, säger jag, då trivs jag bäst.

Och det är förresten mitt bud på en slagkraftig framtida kommunslogan: "Töreboda - älskvärd rövarkula vid kanalen."

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.