Krönika: Katten började barra – därför slängde vi ut julgranen för tidigt

Krönikor
PUBLICERAD:
Lisa Brings katt Doris gillade julgranen väldigt mycket, även när den började barra.
Foto: Privat/Charlotte Ferneman

För två år sedan kom Doris till mig och min sambo, precis innan jul. Hon är den bästa julklapp jag någonsin fått.

Vi hade ganska nyligen flyttat ihop och planen var inte att skaffa katt direkt. Men så fick vi en fråga från en bekant om vi ville adoptera Doris. En kattunge som bott några månader hos en barnfamilj, men ett av barnen visade sig tyvärr vara allergisk.

Och jag har alltid drömt om en katt, så det räckte i stort sett med att de skickade en bild på lilla Doris. Hos oss fick hon ett nytt hem nära skogen och en massa träd att klättra i.

Kanske är jag lite av en crazy cat lady. Jag har broderat en tavla till min katt där det står "Katten är här på våra villkor". Självklart är texten ironisk, för hon får vara och sova nästan var hon vill (några få undantag är köksbordet, matsalsbordet och köksbänken). För att vara en liten katt kan hon ta upp förvånansvärt mycket plats i sängen, så min sambo får ibland ligga i mitten så hon kan sova vidare ostört. Vi lägger filten i soffan som hon vill ha den och vi har ständig beredskap på att släppa in och ut henne.

Hon är också väldigt pratig och jamig, så ibland kan man ha små konversationer med henne. Hon följer även med på promenader, så om vi ska ta en långpromenad får vi försöka lura henne. Först börja med en kortare kattpromenad i skogen, släppa in henne och sen ta den riktiga promenaden.

Bland det sötaste jag vet är när Doris ligger ihopkurad som en boll och sover fridfullt på fönsterbrädet.

Men skenet bedrar. På sin första jul dödade hon tomtens ren, i alla fall en julren gjord i kardad ull. Den blev halshuggen efter några dagars vild lek.

Hon har däremot varit snäll mot granen hittills. Den blev inte en klätterställning och inga kulor har gått i golvet. Enligt Doris var det bästa stället att sova vid.

Och det är för gulligt med en fridfullt sovande katt under granen. Ibland satt Doris och tittade på granen och ögonen tindrade i julgransbelysningens sken.

Vi tänkte ha kvar granen lite längre än tjugondag knut, för kattens skull. Men sedan började granen barra så mycket att Doris rygg täcktes av barr så fort hon gått nära den.

Vi hittade spår av barr i hallen, i badrummet, vid kattens matskål, på fönsterbrädan, på mattan i vardagsrummet och i duschen. Vi städade, men snart kom barren tillbaka i de rum där katten varit.

Gränsen gick när det var en massa granbarr i sängen. Därför slängde vi ut granen redan på trettondagsafton, trots att Doris kärlek till det barrande trädet fortfarande fanns kvar.

Så kanske är katten här på våra villkor trots allt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.