Hela världen som arbetsfält – nu sneglar Joel, 27 år, mot hemmaplan

Joel Tivemo är den Göteborgsbaserade reportern med ett stort fotbollshjärta.

Han har upplevt världsstäder och mästerskap på nära håll, men småstadslivet hemma i Mariestad lockar allt mer.

– Jag är ganska öppen och har inga skelett i garderoben än så länge, säger Joel.

Ett brinnande fotbollsintresse har banat Joel Tivemos väg när det gäller såväl yrkes- som privatlivet.

När MT når honom via länk en februarimorgon har han precis börjat sin tjänstledighet från arbetet som sportreporter på Göteborgs-Posten, för att satsa helhjärtat på sin passion.

– Jag började vikariera för sju år sedan och fick fast anställning 2017. Under åren har jag haft olika bevakningsområden och skrivit nyhetskrönikor, säger Joel.

Hans journalistiska bana startade dock på Mariestads-Tidningen.

– Jag sommarjobbade på MT efter studenten. Det var första testet för mig att se om jag gillade jobbet. Det roligaste var att få sätta ett eget frö och se det färdiga resultatet växa fram.

Så småningom flyttade han till Göteborg tillsammans med flickvännen Hanna. Där började Joel studera journalistik.

Vad lockade dig till yrket?

– Jag är en stor fotbollsnörd i grund och botten. I slutet av tonåren insåg jag att jag inte skulle bli en särskilt bra spelare själv, då började jag fundera på hur jag skulle kunna jobba med fotboll på andra sätt.

Dessutom har Joel alltid gillat att läsa och uttrycka sig i tal och skrift.

– Som liten, när alla andra köpte godis för sina lördagspengar, gick jag och köpte Aftonbladet. Jag blev tidigt introducerad till kända sportjournalister.

Och på den vägen har det varit. I dag har fotbollen en större roll än någonsin i Joels liv.

– I dag är jag huvudtränare för juniorlaget i Sävedalen, Partille, och assisterande tränare för herrarna i A-laget.

Vid sidan om läser han en ledarutbildning vid Göteborgs universitet.

Vad betyder fotboll och lagsport för dig?

– Det är det roligaste jag vet och har alltid varit kittet i livet. Jag har bevakat och skrivit mycket från utsidan, nu vill jag vara med och bygga upp ett lag från insidan.

På planen finner Joel en gemenskap som han tycker kan vara svår att hitta som vuxen.

– Jag lägger mycket tid och tankeverksamhet i fotbollen och ser fram emot att jobba i grupp och sträva mot gemensamma mål.

Den ödesdigra straffen

Genom reporterjobbet har Joel fått uppleva en lång rad sporthändelser live.

– Damernas OS-final i fotboll i somras var speciell, jag kände verkligen med Caroline Seger under den sista straffen. Det var tungt på många sätt – men en häftig turnering.

Med tanke på covid-restriktionerna uteblev folkfesten i Tokyo.

– Vi utländska journalister betraktades som pest de två första veckorna. Det var samma känsla som i romanen 1984 av George Orwell. Vi övervakades hela tiden, berättar Joel.

Ett annat minne är från friidrotts-VM i Qatar 2019.

– Vår uppgift var att rapportera från VM, men också att skildra hur samhället runt omkring såg ut.

– Det var speciellt att se hur det byggdes upp en helt ny VM-stad där arbetskraft pumpades in. Från ett journalistiskt perspektiv var det intressant, men det blir också som att legitimera en regim på något sätt.

Att förvalta människors berättelser är en av de sakerna som Joel uppskattar mest med sitt yrke.

– En gång skrev jag om en ung tjej som hade gått bort i en bilolycka. Det var oerhört sorgligt, men också häftigt att få förtroendet att skildra de anhörigas berättelse.

Planerar flytt

Även om Joel och Hanna, som har rötter på Torsö, trivs bra i Göteborg, har paret börjat blicka mot Mariestadsbygden och närheten till familj och vänner.

– Vi börjar komma upp i den respektabla åldern av 30. Det finns något bekant och tryggt där vi har växt upp och haft en bra barndom.

Han tror att en lugnare atmosfär, med mindre stress och karriärhets, kan vara en fördel med småstadslivet.

– Som person har jag lätt för att jobba mycket när jag tycker att något är kul, men det kan vara nyttigt att inse andra värden också, konstaterar 27-åringen.

Vad gör du om tio år?

– Då har jag förhoppningsvis några små barn, och så tränar jag ett fotbollslag på hyfsat hög nivå.

– Jag trivs med att vara journalist och skulle gärna kombinera rollerna. Så länge jag får skriva det jag tycker är kul kan jag tänka mig att jobba både lokalt och nationellt – tidningen på en mindre ort är nästan viktigare som informationskälla.