Hoppa till huvudinnehållet

Amgad har två krig i blodet – hans pappa är från Syrien och mamman från Ukraina

Publicerad:
Amgad vecklar om sig den ukrainska flaggan, som alltid ligger hopvikt i hans bil.
Amgad vecklar om sig den ukrainska flaggan, som alltid ligger hopvikt i hans bil. Foto: Malin Bring

Med en pappa från Syrien och mamma från Ukraina känner sig 26-årige Amgad Alzab i Töreboda närmast förföljd av krig.

– Kriget har tagit både mitt första och mitt andra hemland, säger han.

När ryska stridsflyg i början på mars kränkte svenskt luftrum öster om Gotland blev Amgad Alzab vettskrämd. Hade kriget kommit till Sverige nu?

– Jag har förlorat två hemländer och var rädd för att förlora det tredje, säger han.

Men vi tar det från början.

Amgads föräldrar träffades 1986 i dåvarande Sovjet. Hans pappa, som är läkare, hade fått ett stipendium för att läsa vidare på universitetet i Lviv, där mamman också studerade. Efter en något trög start blev föräldrarna ett par, gifte sig och fick 1989 sitt första barn, Amgads äldsta syster Faiza.

Mamma Iryna och pappa Sabri som unga, på besök i Moskva för att registrera äldsta dottern Faizas födelse.
Mamma Iryna och pappa Sabri som unga, på besök i Moskva för att registrera äldsta dottern Faizas födelse.

Två år senare, strax innan Sovjetunionen gick i upplösning och Ukraina förklarade sig självständigt, flyttade den lilla familjen tillbaka till pappans hemland Syrien.

Trådar som dras

Vi sitter på Hembageriet och pratar, på två timmar gör ingen av oss av med mer än en slät kopp kaffe var.

Att lyssna på Amgads berättelse är svindlande; det är som att bli påmind om delar av de senaste 20 årens dramatiska världshistoria, få oväntade trådar dragna mellan olika händelser och upptäcka att en av trådarna leder hit till bordet där vi sitter, en vanlig aprillördag i Töreboda.

På ena ärmen har han knutit ett blågult band, av den typ folk använder för att fira någons studentexamen. För Amgad är det ett sätt att visa att halva hans hjärta är i Ukraina.
På ena ärmen har han knutit ett blågult band, av den typ folk använder för att fira någons studentexamen. För Amgad är det ett sätt att visa att halva hans hjärta är i Ukraina. Foto: Malin Bring

– Jag växte upp i Aleppo med mina föräldrar och två systrar. Det var en typisk syrisk uppväxt, men jag har alltid känt mig lite speciell. Jag var ju en kombination av två länder, det gjorde mig intressant i kamraternas ögon.

– Mamma lärde oss sina två språk, ukrainska och ryska. Mamma var viktig, man kallar ju sitt första språk för modersmålet. Hon berättade mycket om Ukraina, vi hade kontakt med ukrainska släktingar som kom och hälsade på oss och vi dem.

Att hans pappa är muslim och mamman är kristen var aldrig något problem. Familjen firade både Ramadan och påsk, det var spännande, tyckte hans vänner.

Det andra hemlandet

I somras åkte Amgad till Ukraina på egen hand och hälsade på sin morbror.

– Det var dags att åka, tyckte jag. Jag hör ju hemma där också, jag känner mig halvt ukrainsk.

Landet hade förändrats sedan han var där sist, det hade blivit mer europeiskt och öppet, tyckte han. Det stack troligen Putin i ögonen.

I väster, där Lviv ligger, talar befolkningen mest ukrainska och i öster mest ryska, men man hör båda språken överallt, säger han, utan att det ses som något problem.

Hemma i familjen Alzab har man alltid talat en salig blandning av arabiska, ukrainska och ryska, och numera också svenska.

Amgad har alltid känt sig lite speciell eftersom han är en kombination av två länder. Nu har han ett tredje hemland.
Amgad har alltid känt sig lite speciell eftersom han är en kombination av två länder. Nu har han ett tredje hemland. Foto: Malin Bring

Maidanrevolutionen

Samtidigt som protesterna mot den sittande regimen i Ukraina flammade upp på Maidantorget i Kiev, flydde familjen från kriget i Syrien.

Den syriska regimen hade tagit ett allt hårdare grepp om Aleppo, som är Syriens näst största stad, av rädsla för att den skulle hamna i rebellernas händer. När upproret väl nådde Aleppo hade folk först inga vapen, men våldet trappades upp och invånarna började beväpna sig.

– Jag försökte leva ett vanligt liv, jag skulle ta studentexamen den våren och var upptagen av skolan. Men vi hade stora förhoppningar om Syriens framtid. Nu vänder det, tänkte vi, nu gör vi oss av med den här hemska regimen en gång för alla.

Men livet i Aleppo blev mer och mer ohållbart och till slut började familjen diskutera möjligheten att ta sig därifrån. Ukraina var ett alternativ, men på grund av oroligheterna på Maidan valde de bort det.

Släkten i Turkiet

"Vi åker hem till våra släktingar i Turkiet i en månad tills det lugnar ner sig här", sa pappa Sabri, och så blev det.

– Jag kommer ihåg att jag satte mig på min säng en sista gång och tänkte att jag snart skulle vara tillbaka. Jag kunde inte föreställa mig något annat, minns Amgad.

Liksom de ukrainska flyktingarna som nu flyr sitt hemland packade familjen Alzab varsin liten väska och gav sig av, och förlorade samtidigt allt föräldrarna hade byggt upp i Aleppo. De skulle aldrig återvända.

Men tillvaron i Turkiet blev inte heller lätt, och 2014, när Amgad just hade fyllt 18 år, flydde familjen vidare till Sverige.

– Vi hade hört talas om att Sverige var ett bra land, där människor var hjälpsamma och toleranta. Jag kan förstå att svenskar kan bli rädda när det kommer mängder av främmande människor till landet, men som jag ser det är de flesta ändå öppna mot nykomlingar och försöker förstå.

– När ett land öppnar sig för dig som Sverige har gjort för oss, då får du en enorm respekt och kärlek till det landet, säger han.
– När ett land öppnar sig för dig som Sverige har gjort för oss, då får du en enorm respekt och kärlek till det landet, säger han. Foto: Malin Bring

Säljledare

Det har gått bra för de tre syskonen i Töreboda. Amgad har fast jobb som säljledare på nya Coop, han har köpt hus och bil och har planer på att läsa till läkare.

– Det är absolut inte lätt att komma till ett nytt land, men när det öppnar sig för dig som Sverige har gjort för oss, då får du en enorm respekt och kärlek till det landet.

På ena ärmen har han knutit ett blågult band, av den typ folk använder för att fira någons studentexamen. För Amgad är det ett sätt att visa att halva hans hjärta är i Ukraina.

I bilen har han en hopvikt ukrainsk flagga, som han vecklar ut när vi åker till Rotkilen för att ta några utomhusbilder.

Ryssland invaderar

– Den 24 februari vaknade mamma tidigt och ropade att ryssarna bombade Ukraina. Jag hade svårt att tro att det var sant först. Händer samma sak i Ukraina som i Syrien nu?! Jag har fortfarande svårt att förstå det ibland.

Tiden sedan den ryska invasionen har varit förfärlig för familjen. Alla krigsminnen från Syrien kommer tillbaka med full styrka.

Amgad tänker att hans liv säkert hade varit enklare om han inte hade haft sin ukrainsk-syriska bakgrund, men han skulle inte vilja byta. Han är stolt över båda sina ursprungsländer, och tacksam över att ha hittat ett nytt hem när de två första har gått förlorade.

– Jag firar alltid den svenska nationaldagen, och säger till mina svenska grannar att de också måste göra det. Man måste älska det här landet och visa hur mycket det betyder för en, säger han bestämt.

Livet hade säkert blivit enklare och bekvämare om han inte haft sin syrisk-ukrainska bakgrund, men han skulle aldrig vilja byta.
Livet hade säkert blivit enklare och bekvämare om han inte haft sin syrisk-ukrainska bakgrund, men han skulle aldrig vilja byta. Foto: Malin Bring

Längtan över det han mist finns ändå alltid kvar.

– Vår lägenhet i Aleppo står fortfarande kvar orörd vet jag, även om de har bombat kvarteren runt omkring. I hjärtat önskar jag att jag kunde komma tillbaka och sitta på min säng, bara för en minut, och tänka tillbaka på allting som var och allt vi hade.

Artikeltaggar

KievLvivMänskligtNyheterRysslandSamhälleSovjetunionenUkrainaUkrainakriget

Så här jobbar Mariestads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.