Ett sista utrop till Paris

Familj
PUBLICERAD:

”Vad sägs om att resa till Paris?” utbrast Veronica på nyårsafton. Jag firade in det nya året med mina två bästa vänner och allt prat om drömmar och förhoppningar ledde oss fram till ämnet.

Malin och jag bejakade entusiastiskt vår kompis förslag. Vi började babbla om croissanter, ostbrickor och mysiga promenader längs Seine. Veronica bokade handlingskraftigt in oss på ett hotell och vi skålade för framtiden.

Dagen efter plingade mobilen till: ”Ni vet om att vi bokade en resa till Paris igår, va?”.

Att boka en resa med alkoholsubstans i kroppen kanske inte är det klokaste valet, men efter lite chattande fram och tillbaka kom vi överens om att vi såklart ville genomföra resan. Tänk, vilket äventyr att vara med sina bästa vänner i Paris!

Ingen vågade hoppas att resan skulle bli av, men förra veckan var det trots allt dags. Tre förväntansfulla tjejer satt hopträngda i Veronicas bil klockan fyra på morgonen. Passen var med, flytande bagage låg tryggt nedpackat i genomskinliga plastpåsar och vaccinbevis hade laddats ner. Allt hade trippelkollats och inget kunde gå fel.

Efter en snabb säkerhetskontroll var vi på plats på terminalen och kunde andas ut. Vi köpte ostmackor, kaffe och bubbel. Vi skålade, skrattade och pratade om allt som hänt sedan sist. Vi njöt i fulla drag och hade det lite för trevligt.

”Fan” utbrast Veronica och alla stelnade till när vi insåg att ingen hade slängt en blick på uret. Med handbagaget i högsta hugg gick vi med raska steg fram till tavlan med tider. Det var ”final call” till vår flight. Vi började småjogga mot gaten med en flygvärdinnas röst bakom oss:

”Ska ni med planet till Paris? I så fall måste ni springa, ni har två minuter på er!”.

Joggingen övergick till en språngmarsch samtidigt som tusen tankar flimrade förbi: ”Vad gör vi om vi inte kommer med planet?”

Att checka in på ett hotell i Göteborg var där och då ett rimligt förslag. Skammen att berätta att vi missat planet var större än att fejka bilder och låtsas som ingenting. ”Paris är trés magnifique!”, skulle vi posta på Instagram med en croissant i förgrunden och Lisebergshjulet i bakgrunden.

Vi kom fram till gaten med en minut till godo. Flygvärdinnan muttrade att det var i grevens tid medan hon scannade våra boardingkort. Jag började skratta hysteriskt i ren panik medan mina vänner mumlade fram ett skamset förlåt. De andra resenärerna tittade på oss medan vi andfått rusade in på den fulla transferbussen.

Vi var rörande överens om att vi blivit ringrostiga på att resa och mina hysteriska skrattsalvor lade sig först när planet landade på fransk mark.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.