Två tuffa år med covid-19 – sjuksköterska: ”Jag är makalöst trött på corona”

– Man är inte längre samma person. Man har sett för mycket under de här åren. Jag är makalöst trött på corona. Min enda dröm nu är att det inte kommer några fler vågor.

Mats Ottosson, sjuksköterska på infektionskliniken, summerar de två åren efter pandemin.

Hans kollega Malin Holmlind berättar om det svåra att möta människorna som är på väg att ta sina sista andetag.

Vi träffas inne på infektionskliniken vid Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det var två år sedan vi gjorde ett reportage här förra gången. Då var vi nog alla lite rädda för coronaviruset. Hur stora var riskerna att bli smittad? Innanför patientdörrarna låg mycket svårt sjuka patienter som drabbats av det lömska viruset. Många kämpade för livet.

Då, i april 2020, hade personalen tagit emot patienter med covid-19 under fem veckors tid. Ingen kunde då ana hur länge det skulle strömma in covidsjuka personer.

Efter drygt två år har 774 svårt sjuka patienter varit inskrivna på avdelningen. Drygt 200 av dem har vårdats på intensivvårdsavdelningen. Totalt har 252 patienter avlidit i covid-19, varav 56 patienter på infektionskliniken.

– I början var det så mycket information hela tiden, och information som ändrades från dag till dag. Man kände en ovisshet om hur allt skulle bli, minns Malin Holmlind, sjuksköterska.

De två åren som följt har varit mycket tunga för personalen. Malin tycker att det svåraste jobbet nog ändå varit att se människor som inte klarar sin andning längre och att livet är över. Under en period dog det många patienter på avdelningen.

– Det var svårt när man visste åt vilket håll det skulle gå och möta oron hos patienten, med frågor om de skulle till intensiven eller om de skulle överleva överhuvudtaget. Man måste ju vara ärlig inför patienten, men ändå vara positiv och peppa dem att kämpa på.

Så annorlunda

Mats Ottosson, sjuksköterska och sektionsledare, beskriver skillnaden mot tiden före pandemin, då de vårdade en mängd olika infektionssjuka patienter.

– Vi har alltid vårdat svårt sjuka patienter men de har i de flesta fall tillfrisknat med rätt behandling och kunnat lämna oss efter 4-6 dagar vilket gett oss arbetsglädje. Men med covidpatienter visste vi att efter fyra, fem dagar så kunde de bli sämre och vi kunde inte förhindra det vilket upplevdes tungt.

Eva Ottosson som är enhetschef berättar om en ångestfylld tid. Hon tänker då främst på den egna personalen då flera blev smittade och insjuknade.

– Är det den som kommer att bli riktigt svårt sjuk nu? Det har varit min största ångest under hela tiden. Det var en oro man kunde aldrig kunde slappna av ifrån. Det var fruktansvärt ända till vi började vaccinera.

Och innan vaccinationerna satte igång blev en av klinikens läkare svårt sjuk i covid-19 och fick vårdas på intensiven.

Senare blev ytterligare en av deras läkare så svårt sjuk att han fick vårdas på kliniken där han själv jobbade.

– Det blev svårt för personalen att behöva sköta om sina arbetskamrater, säger Eva Ottosson.

Båda läkarna klarade sig lyckligtvis igenom den svåra tiden.

För två år sedan visste man inte alls hur man skulle behandla en covidsjuk, mer än att hjälpa dem med syrgas. Mycket har förändrats sedan dess.

– Från att inte ha haft någonting så har vi nu en liten arsenal med mediciner att kunna ge. Enskilt har kortisonen haft den största framgången, berättar Mats Ottosson.

Rätt tidigt insåg man också att viruset ökade risken för blodproppar, proppförebyggande medicin har därför varit betydelsefullt.

Avlastade intensiven

En av de större förändringarna för både patienter och personal, var när man började använda högflödessyrgasen. Då kunde man på ett bättre sätt hjälpa patienterna med andningen och färre behövde läggas i respirator på intensivvårdsavdelningen. Fram tills nu har avdelningen vårdat 174 covidpatienter med högflödessyrgas.

– Vi avlastade intensiven, men fick det tyngre själva, konstaterar Mats Ottosson.

Högflödessyrgasen var ingen enkel sak att hantera. Från att patienterna tidigare varit någorlunda mobila med den vanliga syrgasbehandlingen, så var de nu nästan låsta vid sin sängplats. De kunde till exempel inte gå på toaletten som låg bara några meter bort.

– Det innebar att de fick använda mobila toaletter vid sängen, berättar Mats Ottosson.

Det blev en stor stötesten.

– Det var väldigt många som sa att de inte ville sätta sig på toalettstolen. De kände sig nästan kränkta, förklarar Mats Ottosson.

Ett nytt övervakningssystem på avdelningen har hjälpt till under pandemin, vilket gör att de har en bättre kontroll över patienterna.

För personalens egen del så har en ny sorts uppladdningsbar andningsmask underlättat i arbetet. Det är en mask som filtrerar både in- och utandningsluft och det blir lättare att andas tack vare en självreglerande fläkt som sitter längst upp på masken.

Personalen smittade

I stort sett samtlig personal på infektionskliniken har varit sjuka i covid-19, eller åtminstone smittade av coronaviruset. Men Erik Backhaus, överläkare på kliniken, menar att det inte har något att göra med att de har jobbat med covidpatienter.

– Inte en enda blev smittad av patienter på jobbet. Vi har smittspårat flera hundra personal på sjukhuset och de blev smittade av sina barn i första hand, i andra hand av sin partner och sedan smittade de varandra på jobbet.

Anledningen till resultatet, att väldigt många anställda på infektionskliniken visat positivt för covid-19, menar Erik Backhaus beror på att de provtagits så frekvent.

Från början hade man munskydd och visir på sig, enbart i nära kontakt med patienterna. Det var först i slutet av 2020 som personalen även bar munskydd när de träffade varandra, till exempel på expeditioner eller i korridoren.

– Det tog väldigt lång tid innan Folkhälsomyndigheten sa att det var så smittsamt före symtomdebut. Men för oss var det tidigt väldigt uppenbart att det var så, säger Eva Ottosson och får medhåll av Erik Backhaus.

Men flera ur personalen fick bara lindriga symtom, eller knappt några alls. Som till exempel Sevgi Korkis som jobbar som undersköterska. Sevgi var vaccinerad med tre doser när hon blev sjuk.

– Jag kände mig bara lite frusen en dag, berättar hon.

Malin Holmlind hade klarat de första två åren utan covid-19, och hade nu vaccinerat sig i tre omgångar. Men så slog sjukdomen till i mars i år, dock ganska lindrigt.

– Jag hade feber i några dagar och lite halsont och var hes. Men ingen påverkan på andningen.

Som i en bubbla

Sevgi Korkis berättar om två år då sjukdomen uppslukat hennes liv.

– Det har varit ett annorlunda sätt att jobba. Det var inte ovanligt att vi var inne en och en halv timme hos patienten. Och ofta fick man ingen respons från dem eftersom de var så trötta. Det tog mycket energi från en.

Hon var inte rädd för smitta för egen del, eftersom de hela tiden visste hur de skulle skydda sig och att skyddsutrustning fanns tillgänglig hela tiden.

– Men fanns det en risk för att jag släpade mig med viruset hem till någon? Till exempel till min mamma som är i riskgrupp.

Sevgi berättar att pandemitiden har varit som att leva i en bubbla på sjukhuset.

– Man var ju tvungen att funka privat också, men det var som att leva i skilda världar. Ibland kunde man leva kvar i sin bubbla ett tag även utanför sjukhuset.

Under den svåra tiden har det varit viktigt att få stöttning från den egna personalen och från sina chefer. De vill även lyfta fram det positiva samarbetet med narkosläkarna.

Den dagen vi besöker infektionskliniken är tre covidpatienter inskrivna på avdelningen, varav en ligger på intensiven. Totalt finns det nio inneliggande, på hela sjukhuset.

Att personalen på infektionskliniken är trött på covid, är lätt att förstå. När de tidigare har andats ut och trott att det äntligen är över, så har det startat om igen.

Mats Ottosson uttrycker en oro över framtiden.

– Jag tror inte det är över än. Hösten kommer att bli den stora prövningen. Kommer det en våg till, då blir det tufft.