Under en av dessa numera tröstlösa tågresor mellan Stockholm och Skövde hamnar jag i Arboga. Jag är inte förvånad. Inte alls. Det var visst ett signalfel den här gången. Tåget står stilla i Arboga och jag tittar ut och ser en stor skylt. ”Arboga – för inspiration.”
Var finns inspirationen? Scenen är dyster, det ser nedläggningshotat ut. Ingen aktivitet precis.
Det finns inget vatten ombord på tåget, jag reser ändå i första klass, som alltid i arbetet.
Vatten? Konduktören tycker det är en bra idé som ska framföras till ledningen. En utveckling, liksom, av tågåkandet i Sverige.
Inspiration, alltså, men jag är väldigt törstig. En resa på två timmar och en minut har nu dragit iväg mot fem timmar. Signalfel är inte att leka med! I alla fall inte i Arboga.
Tid att fundera. Jag har i arbetet mött en del unga människor som är helt digitaliserade och kallar synpunkter för ”notes” och gör sexton (enligt egen utsago) saker samtidigt och inget blir bra, men det gör inget, det är ändå sexton. De kan varken hålla reda på dagars datum eller tider men annars är det full fart. De tänker på pengar på ett ovanligt fokuserat sätt.
Ett gammalt persiskt ordspråk säger: Pengar är bra att ha i handen, men man ska inte ha dem på hjärtat.
Jag minns förr i tiden när jag var ung och läste filmvetenskap och det varnades för ”videogram”. Det var för kommersiellt. Det varnades för parabolantenner. Vi skulle bli sittande framför våra tjocka teveapparater och bara glo och bli dumma i huvet.
Och nu sitter man där med sina streamingtjänster och det mest man ser är detsamma, producerat av tv-fabriken.
Lite dum har man allt blivit.
Detta tänks alltså i Arboga när tåget står stilla och utsikten är dyster. Här sitter man och är miljövänlig och tar inte bilen, man pyntar ett par hundringar för parkering en enda dag, det ska kosta att göra rätt. Det ska kosta att arbeta. Samhället har blivit alltigenom kommersiellt och kan man sno en medborgare på en spänn så gör man det.
Var det bättre förr? Tänk tandläkare, säger någon.
Väl hemma några timmar försenad ser vi en fantastisk film. Den heter ”Pig” och har en återuppstånden Nicholas Cage i huvudrollen. Han slarvade bort sin karriär på galna affärer och gjorde mängder av dåliga filmer. Nu har han betalat sina skulder. Nu gör han en film om att det finns något som är viktigt för en människa. Filmen är gripande och budskapet är solklart.
Om man älskar något eller någon – håll fast.
Det var det där med pengar. Bra att ha i handen, men inte på hjärtat. Det gäller även det digitala folket. Det gäller samhället i stort.