Kritik riktas mot Mariegärde – dement man tog sig ut på tak

När hustrun besökte sin demente make på Mariegärde särskilda boende blev hon chockerad. Hans armar var blåsvarta.

– Han sa att han fått stryk, säger kvinnan som ifrågasätter hur kommunen sköter boendet efter att maken dessutom tagit sig ut på ett tak.

Hustrun, som vi kan kalla Lotta, berättar att makens demenssjukdom snabbt har utvecklats. Han behöver regelbunden tillsyn och hjälp i många delar av vardagen.

Numera bor han på Mariegärde särskilda boende i Mariestad, som är anpassat för personer med demenssjukdom.

Men Lotta känner sig inte trygg med boendet. När hon nyligen kom till boendet upptäckte hon att mannen var skadad. Stora blåmärken täckte armarna från armbågarna ner till händerna.

– Jag blev chockad och undrade vad som hänt. Då sa han att han hade fått stryk, berättar Lotta.

Gjorde motstånd

Hon tog kontakt med personalen, som tittade i rapportpärmen där det ska noteras om något särskilt hänt. Där stod endast att han hade fått hjälp på toaletten.

Av Mariegärdes enhetschef Elisabeth Persson har Lotta i efterhand fått veta att personalen ville tvätta av mannen eftersom han fått avföring på sig. Den demente mannen gjorde då motstånd.

– Min man var ledsen. De skulle ha in honom i duschen och han ville inte. Då är det bara att låta honom vara och sedan försöka efter en stund igen, anser Lotta, som är upprörd över att ingen ringde och berättade för henne vad som hänt.

Hon förklarar att det var samma sak för några veckor sedan då maken hade tagit sig ut på taket.

– När jag kom för att hälsa på honom såg jag att hans pläd låg ute på gräsmattan och undrade hur den hade hamnat där.

Svaret på gåtan fick Lotta när hon tog kontakt med chefen för boendet. Mannen hade öppnat ett fönster i korridoren och klättrat ut på taket till ett soprum. Taket är omkring tre meter högt.

Hittades på taket

Hur länge mannen befann sig där är oklart, han hittades på taket av morgonpersonalen.

– Det här hände en lördagsnatt. Jag fick veta om det först på tisdagen, säger Lotta, som känner sig bedrövad över vad som hänt.

– Det är hemskt. Jag går och tänker och tänker på vad som kan hända. Jag känner mig orolig.

Hon ifrågasätter varför ingen på boendet tog kontakt med henne efter händelserna, hur personalens rapportering gått till och hur omvårdnaden fungerar på Mariegärde.

– Jag känner mig inte trygg, förklarar Lotta.

Elisabeth Persson är enhetschef på Mariegärde särskilda boende. Hon kan inte kommentera enskilda händelser av sekretesskäl, men hon påpekar att många anhöriga är nöjda med den vård som ges.

– I maj gjorde vi en enkät där alla anhöriga svarar ”mycket bra” eller ”bra” på frågan om helhetsbedömning av den vård som ges till de boende.

Alla som har en tillsvidareanställning på Mariegärde är utbildade undersköterskor med kunskap om demenssjukvård, berättar Elisabeth Persson.

– Mycket bygger också på erfarenhet. Du lär dig att tolka de boendes gester och hur de uttrycker sig, säger hon.

Personalen använder sig även av ett kvalitetsregister, som listar psykiska symtom på demens. Det hjälper personalen att bedöma hur de ska agera i olika situationer och utifrån varje individ.

Utreder incidenter

Även vikarierna har eller är under utbildning. Flera har lång erfarenhet av yrket.

– I sommar har vi några som inte har jobbat i vården tidigare, men vi har gjort ett särskilt schema för att de oerfarna alltid ska arbeta med ordinarie personal, förklarar Elisabeth Persson.

Hon berättar att personalen regelbundet rapporterar om avvikelser i verksamheten. Vid allvarliga incidenter görs en händelseutredning.

– Det gör vi för att ta reda på om en lex Sarah-anmälan ska göras.

Kan man som anhörig känna sig trygg med den omsorg som ges på Mariegärde?

– Det kan man. Personalen gör mer för att de boende ska känna trygghet än vad de är ålagda. De blir slagna, rivna, spottade på och kallade både det ena och det andra, ändå kommer de tillbaka nästa dag.

Vad gör ni om en boende blir utåtagerande?

– Vi har en handlingsplan och går igenom med våra vikarier hur man kommunicerar med dementa för att inte trigga deras beteende. Vi har även utbildade handledare i mjukt självförsvar och lågaffektivt bemötande.

Mjukt självförsvar är tekniker där personalen kan skydda sig själv utan att vålla skada på vårdtagaren. Lågaffektivt bemötande handlar om hur man undviker att eskalera en situation i möte med en person som kan ha svårt att hantera sina känslor.

Undviker medicin

– Det finns mediciner att ge, men det är inte så vi jobbar. Vi vill att de boende ska vara så läkemedelsfria som möjligt. I stället försöker vi hitta lösningar för att de ska förstå att vi är här för att hjälpa och stötta dem i det de inte kan, säger Elisabeth Persson.

Hon förklarar att det ibland tar tid innan personalen hittar rätt arbetssätt.

– Det sker inte över en natt. Det som funkar för dig när du bemöter en boende kanske inte fungerar för mig. Jag får göra på ett annat sätt.

Brukar personalen använda tvång?

– Kraft är inte något man använder generellt. Du använder aldrig tummen när du håller i någon. Sedan blir en del boende så starka av sin sjukdom att de inte förstår vad de gör och för att inte skada sig själva eller andra måste vi ibland ta tag för att förhindra olyckor.

Kan dröja

När en incident inträffar tas en kontakt med anhöriga. Ibland ringer personalen, ibland enhetschefen eller den ansvariga sjuksköterskan. Det har hänt att informationen dröjt om något inträffat kvälls- eller helgtid när Elisabeth eller ordinarie sjuksköterska inte är på plats.

– Där har det ibland brustit. Men när vi fått till oss ett ärende och förstått att anhöriga inte har informerats har vi genast ringt upp. Vid något enstaka tillfälle har det dröjt något dygn innan informationen kommit fram, säger Elisabeth Persson och fortsätter:

– Sedan kan det vara så att vi har ringt till en anhörig som inte förmedlar informationen vidare. Vi har bara till uppgift att prata med den anhöriga som finns uppskriven.

När det kommer till hur en boende kunde ta sig ut på ett tak kan enhetschefen inte kommentera det specifika fallet. Hon berättar att alla boende bär en larmknapp och när de passerar genom en dörr går ett larm till personalen.

– Men vissa kan rycka sönder materialet, då går inga signaler ut, säger hon och förklarar att kommunen generellt inte har rätt att låsa in någon.

– Det har bara kriminalvården rätt till.

Därför finns inga vanliga lås mellan enheterna i huset. I stället öppnas dörrarna med hjälp av en kod som finns angiven vid varje dörr.

– Koden måste vara synlig, annars blir det en begränsningsåtgärd, säger Elisabeth Persson.

Även om någon i personalen alltid försöker vara i de gemensamma utrymmena, måste de ibland gå in lägenheterna. Då och då står dörren till avdelningen öppen. Det gör det, enligt enhetschefen, svårt att ha ständig uppsikt. Ute på gården finns en ”förskolegrind”, men det fungerar inte alltid som ett stopp.

– Det händer att vi får ge oss ut på stan och leta efter boende, berättar Elisabeth Persson och förklarar att personalen försöker erbjuda promenader när de ser att någon vill gå ut.

Nattetid är ytterdörren låst och numera är fönstren i alla lägenheter, gemensamma utrymmen och korridorer låsta. Dock finns det fönster i trapphusen som är öppningsbara. Det är ett krav för att räddningstjänsten ska kunna skapa rökgångar vid en eventuell brand.

Fotnot: Lotta heter egentligen något annat.