Hallå där... Magnus Carlsson, motorcykelåkare som den 21 augusti skulle slå världsrekord i baklängesåkning på Moholmsstrippen, men som i stället fick lämna flygfältet i ambulans.
Hur mår du efter olyckan?
– Jag mår bra, efter omständigheterna. Jag är kvar på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg efter att ha opererat mig i förra veckan. Jag har gjort en hudtransplantation och det håller på att läka just nu.
Vad var det som hände?
– Innan mitt världsrekordförsök skulle jag ha en liten uppvisning. Bland annat skulle jag åka på mina stålskor i 200 kilometer i timmen bakom en motorcykel som min polare körde. Jag har gjort det över 100 gånger och innan vi saktar ner måste jag ställa mig upp, men den här gången gjorde jag inte det i tid. I stället gled jag in och fastnade med lårets insida under bakskärmen i runt 160 kilometer i timmen.
Hur var det?
– Det var ingen rolig upplevelse. Jag trodde nästan att min sista stund på jorden var kommen. Allting gick så fort. Jag var vid medvetande hela tiden när jag låg uppe på hjulet och vrålade till kompisen att han skulle stanna. Han hörde inget, utan kände bara att någonting hände. Det är otroligt att han lyckades parera det hela utan att köra omkull, för min kropp lade sig emot och låste bakhjulet i 70 kilometer i timmen.
Hann du tänka något?
– Jag skulle säga att förloppet tog lite över tio sekunder, så jag hann tänka tre saker. Ett: nu slits jag itu. Två: nu går ryggen åt pipan. Tre: nu slits rumpan sönder. När vi väl stod still satt jag så fast att vi behövde rulla bakåt. Jag kände ingen extrem smärta då, utan det tog 30 minuter innan det började göra ont.
Vad blev det för skador?
– Jag fick tredje gradens brännskador på rumpan och gummit från däcket satt så djupt att jag har behövt göra en hudtransplantation, men det har gått bra. De första veckorna nu är huden väldigt känslig, så jag har lite begränsad rörlighet.
Hur går du vidare från det här?
– Jag har varit med om tre stora olyckor i min karriär, det här var den tredje. Alla tre har varit olika och man tänker alltid sig för så man inte gör samma misstag igen. För skallen är fortfarande med. Så fort jag kan sitta upp normalt ska jag åka "hoj" igen.
Det kommer nya världsrekordförsök med andra ord?
– Absolut. Jag har sett tiderna för de fyra testreporna jag hann med att köra i Moholm. Jag var startsnabb, men effekten var för dålig så sluthastigheten var för låg. Jag fick facit på att det kommer behövas en annan hoj. Sedan var det fantastiskt att se så mycket publik. Även om det slutade med en olycka kändes det som en uppvisning på gamla goda tiden.