Duktig flicka som imploderade

Krönikor
PUBLICERAD:

Så här i efterhand borde jag nog ha sett tecken tidigare. Tecken på att allt inte riktigt stod rätt till. En växande irritation, rastlöshet, sömnrubbningar, hjärtklappningar och oregelbunden aptit.

Äsch, jag tryckte det där som skavde lite längre in i den mentala garderoben och körde på. Det är ju det man gör. Vid kaffeautomaten, i kassakön och på hundpromenaden – ja, i de allra flesta sammanhang där vi kan tänkas besvara frågan "Hur är det?" – svarar vi instinktivt att det är "bra".

Men så plötsligt, en vårdag 2020, tog det stopp. Tvärnit.

Jag hade gått hela grundskolan utan att lämna in en enda uppgift för sent. Avklarat tre års högskolestudier utan att skriva en omtenta. Begreppet "Duktig flicka" hade etsat sig fast i min självbild så tidigt att jag upplevde något som kan liknas vid en identitetskris när jag inte längre orkade ta mig ut från lägenheten vissa dagar. Vem var jag när jag inte längre kunde prestera, kavla upp ärmarna och leverera förväntade resultat? Var jag någon alls?

Min mentala garderob hade fullkomligt imploderat. Maktlös stod jag bredvid och bevittnade kaoset. En sak var säker: den här stormen rider jag inte ut på egen hand.

Medicinering är ingen mirakellösning. Ett piller varje morgon – hokus pokus nu mår du toppen! Nja, riktigt så fungerar det inte. I alla fall inte för mig. Men jag brukar tänka att det hjälpte mig att stabilisera de mest basala funktionerna i min hjärna, frigöra utrymme och energi till annat. Att bygga och underhålla relationer till andra människor hade varit utmattande långtidsprojekt. En faktisk omöjlighet när jag mådde som sämst.

En av de saker jag är mest tacksam för i dag är att jag har vågat investera i äkta vänskaper. För det är där, i ofiltrerade konversationer och varma kramar, som livets riktiga glädjeämnen finns.

Kanske har jag också blivit mer ödmjuk, både mot mig själv och mot andra.

Den psykiska ohälsan breder ut sig i samhället, inte minst bland unga. Jag kan inte låta bli att tänka att det rör sig om ett systemfel. Att må dåligt kan kännas tabubelagt och till och med skamfullt.

Jag tror att vi behöver bli bättre på att prata om det som skaver. Inte ducka för sådant som är obekvämt och per automatik priviligera det som är ytligt, glatt och enkelt.

Så, med handen på hjärtat, hur är det?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.