Batterifabrik, kommunalpolitik och det långsiktiga allmänintresset

Debatt
PUBLICERAD:
Northvolts fabrik i Västerås. Inne i lokalen där batterier ska återvinnas.
Foto: Simon Rehnström/SvD/TT
Den klang och jubelföreställning som spelats upp av Mariestads kommunledning sedan Volvo aviserat att de ser Korstorp som en möjlig plats för en ny batterifabrik ger anledning till oro.

Det handlar trots allt om en kapitalistisk industrikoncern, och när Volvo, precis som Northvolt för ett antal år sedan, väljer och vrakar bland ett stort antal kommuner är det självfallet utsikterna till vinstmaximering, ingenting annat, som avgör var fabriken till sist hamnar.

Vi har tidigare erfarenheter av hur kapitalintresset spelat ut orter mot varandra. I slutet av 1970-talet stod kampen om Electrolux nya centrallager mellan Mariestad och Arvika. Mariestad drog, sedan företaget fått bidrag i miljonklassen av kommunen, det längsta strået. I Arvika ställdes arbetarna på gatan. Inom LO-sektionen i Mariestad restes kritiska frågor. Borde inte arbetarrörelsen i Mariestad ha visat solidaritet med kamraterna i Arvika? Från slutet av 1990-talet och framåt tvingades arbetarna i Mariestadsfabriken att konkurrera med kylskåpsmontörer i låglöneländer. För drygt fem år sedan flyttade Electroluxledningen, som bekant, hela tillverkningen till de senare.

I våra dagar då stora delar av landet präglas av avindustrialisering och avfolkning, sedan industrikoncernerna för profitens skull flyttat till låglöneländer, är kommunerna lättfångade byten för den som kan ge löften, om än bara vaga, om nya arbetstillfällen. Hur många överbetalda kommunala näringslivs- och utvecklingsstrateger har anställts, och hur många miljoner har kommuner runt om i landet lagt på att bli den utvalda? Samhällsekonomiskt är kampen mellan kommuner helt förkastlig, och i slutändan är det kommuninvånarna som betalar kalaset. Hur många vårdbiträdes-, lärar-, städ- och fritidsledartjänster har fått stryka på foten för att kommunerna ska ”sättas på kartan”?

När länsstyrelsen uppmärksammade att den strikt skyddade vattensalamandern kan äventyra batterifabriken i Korstorp kontrade kommunens ansvariga snabbt med att ett stort allmänintresse inte fick äventyras av ett ”kräldjur”. Uttalandet kräver en precisering av begreppet allmänintresse, men något sådan fick vi inte.

Den öronbedövande propagandan kring batterifabriker som ansvarstagande bidrar förmodligen till tron på att Volvos etablering är av allmänintresse. Men den som vill sälja en vara talar inte om avigsidorna.

Grön nyindustrialisering kallas det när förespråkarna ska saluföra den nya tidens industrikapitalism som miljövänlig och hållbar. I själva verket bygger de nya batterifabrikerna på en förskjutning av miljöbelastningen till fattigare länder. En övergång till så kallad förnybar energi i några länder sker på bekostnad av låglönearbete och mindre sträng miljölagstiftning i andra delar av världen.

I det långa perspektivet har de flesta av oss intresse av en rättvis värld där exploateringen av människor och natur är utrotad. Vi har helt enkelt mer gemensamt med arbetarna i Kongos koboltgruvor än med Volvos direktörer.

Att i stor sett ingen, inte ens de partier som vill framstå som vänsteropposition, ställer en enda kritisk fråga (åtminstone inte offentligt), utan stämmer in i hyllningskören, är tragiskt.

På albumet Sjömansvisor, från 1978, finns Mikael Wiehes låt När bolaget kom till byn, vid den tiden en protest mot planerad gruvdrift på Österlen i Skåne. Rekommenderas.

Björn Tropp

Not: Enligt ett uttalande från Claes Eliasson, presschef vid Volvokoncernen, den 3 augusti i år, är inte beslutet om lokalisering av batterifabriken ännu helt avgjort.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.