Därför har nationalstaten blivit konfliktyta i svensk politik

Ledare
PUBLICERAD:
Foto: Janerik Henriksson/TT

Den gamla uppdelningen av politiken i vänster och höger har förlorat mycket av sin betydelse. Och i valet 2022 var det en ny konflikt som delade upp partierna i block. Den här gången handlade det om nationalstaten. Vilket typ av land ska Sverige vara? Hur öppna ska vi vara mot omvärlden och vilken vikt ska vi lägga på inre sammanhållning?

Uppdelningen är bakgrunden för den nya essäboken Nationalstaten av statsvetaren Björn Östbring, som just kommit ut på förlaget fri tanke. Författaren försöker i den reda i den svenska debatten om nationalstaten, analysera begreppen och komma med ett eget förslag på väg framåt.

Nationer kan förstås se ut på många olika sätt. Men den svenska präglades långt fram i tiden av en etnisk homogenitet. Det gjorde att vi i Sverige inte behövde skilja på etnisk tillhörighet och medborgarskap. Östbring påpekar att vårt språk fortfarande inte skiljer på begreppen. Ordet svensk kan ju användas i bägge betydelser.

När det moderna Sverige växte fram med sina institutioner var nationalism dessutom en slags överideologi. Folkhemmet var ett så självklart nationalistiskt projekt att det inte behövde uttalas. Om svensk politik på 1900-talet var fisken så var nationalismen det vatten den simmade i.

Nu har Sverige snabbt förändrats. Vi är i dag ett i högsta grad mångetniskt samhälle. De två medärvda svenska särarterna; hög grad av homogenitet och en ofta outtalad nationalism har dock gett oss dåliga förutsättningar när vi ska diskutera vår tids utmaningar och vägen framåt.

Björn Östbring förordar en liberal nationalism för framtiden. I detta ligger ingen motsättning. Tvärt om har de flesta liberala tänkare utgått från existensen av en nationalstat för att förankra och skydda liberala rättigheter och friheter. De liberala samhällen vi känner har vuxit fram sida vid sida med nationalstater. Nationalstaterna är den ram inom vilken den liberala demokratin återfinns. Statens institutioner kan liberaliseras.

Men det finns förstås hot. Ett uppenbart sådant är en etnisk nationalism som försöker stänga ute dem som kommer utifrån. Ett annat hot är den oreflekterade antinationalism som kommer från universell liberalism. I Sverige har detta perspektiv ofta varit tongivande i debatten. Det har lett till att åsikter om att till exempel migration går för fort har brännmärkts som illegitima. All nationalism har avfärdats som ond.

Målet bör i stället vara en balans mellan nationalism och liberalism där människors kulturella särarter accepteras så länge de inte går ut över den gemensamma identiteten. Vägen dit känns just nu mycket lång men en bok som Östbrings som faktiskt går på pudelns kärna känns efterlängtad. Bara det att vi kan börja resonera om begreppen är ett stort steg framåt mot ett samhälle där fler känner sig hemma och färre känner sig hotade.

Mathias Bred

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.