Vem bryr sig om att jag bryr mig?

Krönikor
PUBLICERAD:

Jag orkar inte bry mig mer om världen. Det är den dominerande känslan i mig just nu. Jag står beredd att kasta in handduken i varenda kamp. Sedan valet har jag degraderat till min inre femåring som resonerar enligt logiken: ”Om de inte behöver göra XX så behöver inte jag heller göra det”. Nu tänker min känslostyrda hjärna följande: Om ni inte bryr er om världen så tänker inte jag heller göra det.

Det är ingen idé. Det är för många som inte förstår vidden av klimatförändringarna och som tar demokratin och våra rättigheter förgivna. Så jag kan lika gärna ta ett flyg till solen, äta den där godaste yoghurten som är lite sämre för klimatet, sluta skapa dålig stämning i fikarum och börja ta bilen till affären.

Tyvärr är det inte bara min inre femåring som resonerar enligt logiken ovan, även politikerna verkar tänka likadant i relation till andra länders klimatpolitik: Om de inte bryr sig så tänker inte vi heller göra det. Det är ingen idé.

Ponera att vi faktiskt slutar bry oss; hur kul skulle det vara att bara se till sina egna intressen? Det skulle kunna vara dötrist och långtråkigt, och alldeles… alldeles underbart. Jag menar, vem vill inte känna sig snygg i sin nya t-shirt inköpt för 79 kronor (förvisso producerad av barn i Bangladesh, men vi har ju slutat bry oss) och flyga till Luleå för en tredjedel av priset och en fjärdedel av tiden, jämfört med tåget?

I min strävan efter att sluta bry mig är min överlevnadsstrategi just nu att samla på snälla företeelser i min omgivning: Korgar med äpplen och skyltar med texten ”Ta hur många du vill!”, en hissad regnbågsflagga i en trädgård, en villafamilj som delar laddstolpe med en som bor i lägenhet. En bilförare som tvärbromsar för att en igelkott ska korsa vägen. Två barn som hjälper ett tredje som har ramlat med cykeln. En gamling som får gå före i kön.

Om vi uppmärksammar allt snällt i vår omgivning är det kanske enklare att leva med det faktum att hälften av befolkningen inte röstade på samma block som vi själva, oavsett vilket block vi röstade på? Det kanske kan minska polariseringen lite? Kanske kan vi påminnas om att allt inte blir värre och att Sverige inte är ett land i förfall?

Kanske kommer vi på, när vi ger varandra äpplen, låter igelkottar gå över vägen och hejar glatt på grannen, att vi ändå vill leva ett drägligt liv tillsammans på den här planeten även i framtiden. Kanske inser vi då att vi behöver sluta vara obstinata femåringar? Det vore väl fint? Men det skulle bara vara en bonus. Vi har ju slutat bry oss. Och det är alldeles, alldeles underbart. Eller?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.