Minns ni semesterstängt?

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Gunilla Linn Persson.
Foto: Charlotte Ferneman

För vissa, alltså. Det kan verka som om landet bommade igen och slängde nyckeln vid midsommar men många människor jobbade, hur skulle vård och omsorg annars fungera?

Semester är en helig ko i vårt land, vi pratar om en hängmatta som mycket få har, om en lättja som vi ärvt av överklassen, som verkligen kunde ta det lätt. Med tjänstefolk.

Det är förstås tjänstefolket som fattas de flesta. Någon som tar hand om barnen, lagar maten och bäddar sängarna.

En barnflicka. Och en butler. Då skulle man verkligen kunna tala om semester.

Jag fyller år i början av juli, då industrisemestern har startat. Alla kompisar var bortresta. Ynkliga kalas. Det hänger i. Jag är född i kräftans tecken och det stämmer att jag är hemkär och konstnärlig och känslig för kritik. Varför ska jag över huvud taget behöva ta kritik? Det är min inställning, lite opraktiskt för en författare, kanske?

Taffliga födelsedagar, alltså, för även de intellektuella och konstnärer som jag räknar som vänner är bortresta på industrisemestern. Alla är ju det. Landet stänger. Men bara nästan.

Och det är nästan jag minns så tydligt. Jag hade en kraftfull protest mot min pappa som ung. Hans metoder att härska gjorde att jag lämnade familjen mycket ung. Då gällde det att försörja sig själv.

Hemsamarit. Med boken ”Den första kokboken” på fickan tog jag mig an åldrade människor på Kungsholmen i Stockholm. På den tiden lagade man mat åt de gamla i deras eget kök. Jag bodde i tredje hand nära Odenplan och var en glad skit. Staden var nästan död. Gatorna var utan trafik, bussarna gick sällan (semester) det var som om en neutronbomb hade fallit över Stockholm. Men i stenhusen satt gummorna och väntade på sällskap och lunch. Jag fick rycka ut akut till en äldre man i Stuvsta som slagit larm. Han kokade hallonsaft, visade det sig. Han behövde hjälp med Saftmajan. Vi skrattade. Två förbrytare.

Nu har det blivit svårt att hitta ungdomar till sommarjobb. De kanske inte opponerar mot sina föräldrar? Men alla som tar ett kneg inom vård och omsorg lär sig något om livet som man inte lär sig på något annat sätt. Man lär sig väldigt lite av att vara lat. Det är inte en åsikt. Det är ett faktum.

Jag minns en sommarkväll när jag rullade ut fru O i Stadshusparken för en konsert med klassisk musik. Det där lilla extra, vi människor kan göra för varandra.

Att unga människor rånar gamla i dag är sorgligt och förfärligt. Rånarna lider en moralisk skada som de aldrig blir av med. Att en gammal människa tappar tron på andra människor är gruvligt.

När man kan göra något gott. Slå upp Första kokboken och laga köttbullar med gräddsås, så som det ska smaka. Höra musiken tillsammans med fru O som dör strax efter, med minnet av en vacker sommarkväll. Jag fyllde år den kvällen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.