Allt började på Höstvägen 5

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Det är med, minst sagt, blandade känslor jag skriver den här krönikan.

Nu räknar jag ner mina sista dagar som reporter på Mariestads-Tidningen, och mina sista dagar som Mariestadsbo.

Torsdag 17.00 stämplar jag ut för sista gången, och innan helgen är över kommer jag vara bosatt i Malmö.

Men historien om mig och Mariestad, oj vilken kärlekshistoria!

Jag föddes i Lidköping, och fram till gymnasiet bodde jag på en liten bondgård utanför Falköping. Just Vadsbogymnasiet tog mig så till Mariestad, och sedan dess har den här staden varit mitt hem. Om någon frågar var jag kommer från säger jag Mariestad.

Det här är mitt hem, och på något konstigt sätt har har det nog alltid varit det, trots att jag var 15 år gammal när jag satte min fot här för första gången.

Det är inte alltid lätt att komma in i en ny stad, särskilt inte för en liten pojkspoling som knappt vet vad som är upp och ner. Men jag gjorde mig hemmastadd tämligen omgående, och precis som med allt annat jag gjort i mitt liv, gjorde jag det på mitt alldeles egna sätt.

Det var ju nämligen en jäkla lyx att flytta hemifrån och bo själv innan man ens hunnit fylla 16 år. Vilken frihet, jag kunde göra precis vad jag ville, och ganska snabbt blev lägenheten på Höstvägen 5 ett tillhåll för folk att gömma sig undan föräldrarnas vakande ögon. Den blev en slags fristad där allt var tillåtet.

Jag blev, snudd på, ökänd för mina fester och skulle ni läsare möjligtvis sitta inne på ett exemplar av MT från tisdagen den 2 november 2010 kan ni, i polisronden, läsa om en av dessa:

"Ett 25-tal ungdomar hade natten till lördagen fest vid ett hyreshus på Höstvägen. Efter sig lämnade de krossade glasflaskor, ölburkar, tomma chipspåsar och även ett staket hade förstörts."

25 var lågt estimerat kan jag säga. Jag, som värd för det här spektaklet, kan meddela att det rörde sig snarare om ett hundratal besökare, allt som allt. Det var folk precis överallt. Lägenheten var full, trappuppgången likaså, och då ska vi inte ens tala om hur det såg ut i trädgården och på gatan. Det var som en scen tagen ur filmen "Project X". Den som vet, den vet.

Det låter kanske lite konstigt, men faktum är att det var någonstans där och då jag, på riktigt, blev ett med Mariestad, och på den vägen var det.

Jag älskar Mariestad, och för mig är det här den bästa platsen på jorden, men ibland vill livet annorlunda, och nu väntar nya äventyr, i Skåneland.

Som tur är kommer Mariestad stå kvar, men saknaden kommer vara stor. Av mina bästa polare, av mitt älskade Jula BK, och av det vardagliga småstadslivet.

Principfast som jag är kan jag dock säga följande:

Man kan ta killen från schlätta, men man kan aldrig ta schlätta från killen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.