”Hjälp! Mina ettor går i sjuan nu!”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Detta är ingen krönika om åldersnoja. Tror jag.

En helt vanlig fredag på jobbet. Vi har blivit förvarnade om att det vid 09-tiden ska komma en sjunde klass från Tunaholmsskolan. Alltid lika trevligt med studiebesök här på redaktionen.

Med uppdraget att skriva en artikel om besöket, traskar jag in i fikarummet där eleverna just slagit sig ner. Min chef välkomnar mig och ber om en kort presentation. Men jag hinner inte långt.

”Henne känner vi ju!”, ropar av killarna vid långbordet.

”Hon har varit vår fröken, när vi gick i ettan!”, tillägger en annan.

Jag vänder blicken åt deras håll. Hjärnan går på högvarv. Men visst känner jag igen dem.

Där sitter alltså Jamie och Ismaeel, de två som jag för några månader sedan, känns det som, hade sittandes i skolbänken framför mig. Men vad de har växt! När jag vikarierade på Lockerudsskolan var de fortfarande i den storleken barn ska vara i. Men nu?

På vägen ut passerar Jamie mig med ett stort leende. Jag stoppar honom. Han är längre än vad jag är.

Var tog de här sex åren vägen?

När jag var i deras ålder, eller två år äldre, rättare sagt, blev jag för andra gången intervjuad i Mariestads-Tidningen. Rubriken då var ”En 15-åring som vet vad hon vill”. Då hade jag nyligen lämnat Tyskland, börjat på Tunaholmsskolan och hade siktet inställt på gymnasiet.

”Det blir musiklinjen i Skövde”, stod det i artikeln. Men så blev det inte. Två år gick jag på Musikkonservatoriet i Falun och sista de två terminerna på Lilla Akademin i Stockholm.

Inte heller hann jag uppfylla nästa mål: ”efter det vill hon göra värnplikten i Arméns musikkår.”

Värnplikten lades ner. Trots det har jag faktiskt sökt en tjänst i just nämnda orkester. Med darriga knän och alldeles för mycket adrenalin i kroppen gick min hittills första och enda professionella provspelning sådär, samtidigt är jag glad över att ha fått chansen att konkurrera med fem högskoleutbildade saxofonister.

Så även om allt inte blev som 15-åriga jag ville, kom jag nog ganska nära. I dag är jag frivillig musiker inom Försvarsmakten genom min medverkan i Hemvärnets musikkår Skaraborg. Dessutom spelar jag i flera band och har fått ta över som dirigent i Töreboda musikkår efter Ingmar Gustafsson.

Studierna i Stockholm ledde till journalistexamen, och så fick jag ju världens bästa jobb. För jag menar, vem kan få återse sina tidigare elever, se de utvecklas och samtidigt känna att jag ändå inte är gammal.

I stället för att bli skrämd över att ”mina ettor” nu går i sjuan fick jag tårar i ögonen och en påminnelse om att livet fortsätter, vad som än händer. Och att det oftast blir bra, även om det inte blir som en tänkt sig.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.