Hoppa till huvudinnehållet

Krönika: I januari blir det examen – om inte fåglarna stoppar mig

Publicerad:
Reporter Lisa Bring
Lisa Bring
lisa.bring@mariestadstidningen.se
Foto: Charlotte Ferneman

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Jag har satt mig i skolbänken igen. En gång i veckan går jag till ett studieförbund här i Mariestad för att lära mig om bland annat ekologi, klövdjursvilt, viltvård, rovdjur och säker vapenhantering. I januari blir det teoriprov för jägarexamen.

Historier från lyckade och misslyckade jakter kommer på köpet från kursledaren.

Jag anmälde mig två dagar innan kursstarten. Jag fanns inte med på den utskrivna deltagarlistan och hade ingen bok än, men jag välkomnades in ändå. Kanske låter det som ett spontaninfall, men jag har ändå funderat på det sedan jag gjorde ett reportage om ett jaktlag på älgjaktspremiären för snart tio år sedan.

Det har blivit fler natur- och jaktupplevelser sedan dess, inte minst ihop med min sambo som jagat sedan han var tonåring. Vi har spanat på vildsvin, älgar, dovhjortar och rådjur ihop och en gång var jag med när han fällde ett rådjur. Jag brukar i stället vara utrustad med kamera, för att fånga viltet på bild.

En av de saker som jag tycker är intressant med jakt är att ett jaktlag kan innehålla alla sorters människor. Även på kursen är det så, det är ett åldersspann från 18-årsåldern till pensionsåldern. Någon vill börja jaga på sin egen mark, en annan har familj som jagar och de vill vara med. Några har ett stort naturintresse, en annan är lantbrukare och en tredje ska ärva ett gammalt jaktvapen.

Anledningen till att jag vill ta jägarexamen nu är för att jag har skaffat Harry, en strävhårig tax. En hund gjord för att spåra och jaga, vilket man kanske inte kan tro när han gosar in sig bredvid mig på soffan eller tigger godis av mina kollegor.

Kanske kan jag skylla på att hunden åt upp min läxa?

Harry går nästan alltid med nosen i backen och när han nyligen fick korn på ett rådjursspår i skogen blev han som en annan hund. Med sina korta ben flög han smidigt fram i terrängen. Hade vi inte stoppat honom hade han nog sprungit än.

Samma var det när vi testade att lägga ett kortare spår, det var ingen utmaning för honom. Han verkade nästan besviken över att det tog slut så fort.

Vi får se vad det blir av taxen. Kanske blir han en utmärkt spårhund, eftersökshund eller jakthund. Kanske får jag lägga mer tid på att leta upp honom i skogen när gps:en på pejlen strular eller hämta honom hos nåt äldre par som han charmat in sig hos.

Om det blir så mycket jägare av mig i slutändan vet jag inte heller. Jag hoppas i alla fall att jag kan vara hundförare åt min hund när vi jagar.

Så nu på kvällarna pluggar jag på om jakt och natur hemma. Jag önskar bara att någon sagt tydligt innan att jag måste bli typ ornitolog för att ta jägarexamen.

I veckan ska jag plugga in 80 sidor med fåglar upp och ner. Kanske kan jag skylla på att hunden åt upp min läxa?

Artikeltaggar

FåglarHusdjurKrönikorMariestadSkogViltvård