Födelsedagsångestsången

Krönikor
PUBLICERAD:

”Du är sååå ung fortfarande, bara 20 år liksom!”, skämtade min kille igår. Min respons blev ett gällt och ångestfyllt skratt som studsade i sovrummets väggar. Han tittade lugnande på mig och sa att det ”minsann inte är någon skillnad innan och efter 30”. Min klokare hälft har såklart rätt. Jag tänker ändå unna mig en gnutta ångest när jag snart ska lämna 20-spannet. Men bara en gnutta.

Det händer onekligen saker på tio år. När jag blickar tillbaka på decenniet är det med värme. Sedan ska jag inte ljuga om att jag i perioder känt total förvirring över min egen tillvaro, precis som många unga vuxna gör.

För ett tag sedan läste jag en artikel om ålderskris som refererade till en amerikansk studie. Resultatet visade att personer vars ålder slutar på 9 var mer benägna än andra att vara otrogna, anmäla sig till maraton eller ta livet av sig. Det var ett deprimerande resultat (bortsett från det där med maraton då). Jag kan inte relatera till någon av de punkterna. Däremot fick artikeln mig att börja fundera över mina egna livsval.

Om någon hade sagt till mig som 20-åring att jag skulle vara journalist om tio år hade jag förmodligen skrattat högt. Det fanns inte på min världskarta. Jag gick på teaterskola och skulle bli skådespelare. Punkt. I mina framtidsdrömmar arbetade jag på Dramaten, var lyckligt gift och hade barn.

Under mitt avstämningsmöte med mig själv, tio år senare, kan vi konstatera att det inte blev så. Långt ifrån. Jag har varken barn eller spelar Lars Norén på Stora scenen för en fullsatt salong. Det är jag, tro det eller ej, tacksam över. Hade det där andra skett hade jag inte varit där jag är i dag. Jag älskar mitt liv och är tacksam över de val jag har gjort som lett mig hit.

Nu ska jag ”bara” förlika mig med den där trean och nollan, en skrämmande kombination av siffror som jag har svårt att identifiera mig med. Gudskelov har jag en tvillingsyster som jag kan dela min lilla kris med, samt en partner som tar ålder med en klackspark.

Under min sista skälvande månad som 29 ska jag verkligen försöka njuta. Livet är för kort för att ha födelsedagsångest. Om jag börjar fatta tokiga och drastiska beslut, så snälla – stoppa mig. Jag är för gammal för att springa maraton.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.