Kulturkrönikören efter akut sjukvård: ”Skärgårdsdoktorn hade gjort det bättre”

Krönikor
PUBLICERAD:
Gunilla Linn Persson.
Foto: Charlotte Ferneman

Det började med ett hugg i magtrakten på väg hem från min yngsta dotter. Två dygn senare skrek jag: Ring ambulansen! Smärtorna var olidliga. Jag kände mig som en soldat på Omaha Beach med magen sprängd av en granat. Ilfärd till sjukhuset. Fel sorts smärtlindring, tyvärr. Nåt nytt tjosan. Väl framme undersökt på längden och tvären. Plötsligt går allting fort.

Tarmvred!

Denna tappra soldat från Omaha Beach får äntligen smärtlindring i form av morfin. Soldater får ju det på film. Nån som bara ha fått benet avskjutet ropar: Medic!

Sedan minns jag inte mera. Vaknar groggy i en säng i ett rum utan utsikt.

Jag är uppskuren som en fisk. Hopnitad. Nån kommer in och säger:

– Nu ska jag sticka dig lite.

Mycket tyder på att jag lever.

In kommer någon med blodtrycket. Jag vet inte vad som har hänt. Jag är en val instoppad i en gädda.

En stor operation. Ingen omsorg alls. Bara stick och tryck. Morfin. Mina mätbara värden är viktiga. Jag är inte viktig. Det är ett sorglustigt skådespel. Som sårad soldat från Omaha Beach känner jag mig totalt utlämnad till robotmänniskor.

Jag ligger där och tänker. Jag tänker på min morfars far Dirk de Meyere, den store skeppsläkaren i Havens i Rotterdam. Han gick ombord på skeppen och botade och lindrade. Även om skeppen mött drakar.

Jag har också mött drakar. En outhärdlig smärta. Ingen möter den. Ingen går ombord.

Rationell vård?

John Berger skrev en fin bok: ”A Country Practice” om en engelskalärare på landsbygden. Att alltid ge en diagnos. Utrustad med detta skrev jag och Lars Bill Lundholm ”Skärgårdsdoktorn”. Mina erfarenheter i övärlden där ingen doktor fanns. Så fullständigt utan empati som vården är idag har man tappat all läkaretik.

– Jag ska sticka dig lite!

På pin kiv började jag uppge fel personnummer. Det var nämligen viktigt.

Jag tog mig levande därifrån. Lyckades få tag i en kurator och gråta i en timme. Chockad. Traumatiserad. Stympad som den soldat jag är från Omaha Beach.

Men det var vårdens minsta intresse.

Skärgårdsdoktorn hade gjort det bättre. Sagt:

– Hur mår du?

Kanske rentav en hand på min panna?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.