Mina möten med vilda djur

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Jag lever farligt två gånger om dagen – när jag kör till jobbet i svinottan och när jag kör hem igen sent på eftermiddagen. Dag ut och dag in vindlar jag mig fram genom skogarna utmed väg 202, och med jämna mellanrum dyker det upp något vilt djur.

Jag inser förstås hur illa ett sådant möte kan sluta; jag råkar bara tycka det är fantastiskt att träffa på vilda djur. Ett par halvfarliga möten har jag redan upplevt, som ni snart ska bli varse.

Det piggar alltid upp mig något i hästväg när jag möter en räv. Så eleganta, självsäkra och liksom självtillräckliga. En gång såg jag en räv som flög över vägen som skjuten ur en kanon, tassarna nuddade inte ens marken, den var hundra procent fokuserad på sitt uppdrag. Det var en överdådig syn.

Grävlingar gillar jag också, det är skojfriska djur. De går och muttrar irriterat för sig själva när de vaggar fram längs vägen, och utstrålar tveklös integritet. Rådjur är däremot enbart irriterande. De är dumma i huvudet, komplett ointressanta, och det finns på tok för många av dem.

Älgar är jag svag för. Det är en ynnest att möta en älg, det är som ett meddelande från en annan värld med andra koder och regler än vår, som vi aldrig kommer att bli en del av. Jag lyfter på hatten för älgarna, det är ett som är säkert.

En gång när jag svängde runt en krök på 202:an körde jag så gott som rakt in i en gigantisk älg i färd med att korsa vägen. Jag försökte väja så gott jag kunde och älgen samarbetade på sin kant genom att lägga in en extra växel. Den lyckosamma utgången blev att jag bara körde in i den bakre klöven på skogens konungs med en smäll. Vi blev väl lite skakade båda två, men fortsatte åt varsitt håll.

En snöig kväll ganska nyligen, när sikten var skandalöst dålig, dök det plötsligt upp ett vildsvin i strålkastarljuset framför mig. "Det här går aldrig väl", tänkte jag, bromsade in, väjde och körde rakt in i den styckningsdetalj på grisar som kallas för flanken. Det var som att köra in i en pansarvagn.

Men tro det eller ej, både vildsvinet, bilen och jag kunde fortsätta vidare ganska oskadda. Jag gjorde min samhälleliga plikt och ringde polisen förstås, det har jag lärt mig sedan jag intervjuade en skyddsjägare.

Mitt exklusivaste möte hittills är med en järv. Hetsa inte upp er nu, jag är medveten om att den sydligaste utposten för järven sägs vara norra Värmland. Det ska helt enkelt inte finnas järv på Törebodas breddgrader. Bortsett då från den förrymda järvhonan Joplin, som avvek från Nordens ark för något år sedan och enligt tidningsuppgifter ska ha firat jul i Uddevalla.

Kan det ha varit henne jag såg slinka ner i ett dike utmed 202:an och försvinna in i skogen en mörk kväll? Det lär vi aldrig få veta, och mig kvittar det lika.

Jag är bara tacksam över att de vilda djuren fortsätter att skapa spänning och mystik i min i övrigt ganska mystiklösa tillvaro.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.