Tiderna förändras men inte vänstern

Ledare
PUBLICERAD:
Foto: Johan Jeppsson/TT

Man kan vara säker på att vänstern förr eller senare ställer sig på fel sida i en konflikt. Det blir ofelbart så, eftersom allt handlar om att ställa sig på de förtrycktas sida. Att de förtryckta också kan vara förtryckare föresvävar sällan vänstern.

Gudrun Schyman undrade nyligen i en uppmärksammad intervju (4/1) vad ”vi” kunde ha gjort för att ”minska oron och rädslan” i Ryssland före anfallskriget mot Ukraina. Sociologen och författaren Roland Paulsen beklagade i DN Kultur (11/1) hur den mediala uppmärksamheten kring dödsskjutningarna på svenska gator gynnar ”den nya konservatismen” som ”gör allt för att ignorera de växande samhällsklyftorna”. Det är perspektivet som vänstern har att erbjuda på två av de existentiellt avgörande frågorna för Sverige och Europa år 2023.

Om den ryska militären begår krigsbrott är det vi som borde ha gjort mer för att stoppa det. Att 63 människor blir skjutna till döds på ett år i Sverige beror på att vi inte ger förövarna bättre livschanser. ”Vi” är de som bär ansvaret, medan ”de” kan inte göra något annat än att reagera på den omvärld vi utsätter dem för. Oavsett om det är en krigsmakt som förtrycker ett helt folk, eller en våldskult som håller hela bostadsområden gisslan.

Gemensamt för den världsbild som kommer till uttryck är att vissa människor alltid är i underläge, och det är förbjudet att ”sparka neråt”. Ändå är det precis vad vänstern gör genom reflexen att ställa sig på den förment svagare sidan. Det händer gång på gång, i fråga efter fråga. Gudrun Schyman var till exempel en av de sista att erkänna hedersrelaterat våld som ett särskilt problem, oaktat vilka som drabbades. I dag är hedersförtryck ett brott med fängelse i straffskalan. Tiderna förändras, men inte vänstern.

Inte ens när ryska bomber faller över ett oskyldigt folk, eller när det skjuts på lekplatser i Eskilstuna, kan vänstern undgå att tänka på vad ”vi” gör fel. Men det är helt enkelt förklaringen man får med en världsbild som enbart består av en maktkamp mellan förövare och offer, förtryckare och förtryckta. Med det perspektivet kommer man däremot aldrig att kunna skilja offer från förövare när frågan ställs på sin spets.

Egentligen finns det bara ett meningsfullt vi-och-dem i en konflikt, nämligen alla vi som vill det goda mot de som vill andra människor ont. Och vi kommer alltid att vinna, för vi är många. Många fler än ”dem”. Vilka vi och dem är i termer av klass, kön eller ursprung är oväsentligt.

Vad gäller gängvåldets orsaker kan man konstatera att samma socioekonomiska faktorer verkar få de allra flesta människor, i samma utsatta områden som våldsverkarna bor i, att avstå från det kriminella livet. Men det hindrar inte vänstern från att framhärda i en uppenbart felaktig klassanalys. Detta trots att det är de människorna, de som förtrycks av gängen, utom synhåll för den burgna medelklassens vänster, som är de verkliga offren.

Vem talar för dem? Inte den här vänstern. När avgörandet kommer ser de aldrig de riktiga offren.

Adam Yngve

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje.