Hoppa till huvudinnehållet

Gunilla Linns kulturkrönika: ”Det finns gränser”

Publicerad:
Lokalbuss i Mariestad. Arkivbild.
Lokalbuss i Mariestad. Arkivbild. Foto: Charlotte Ferneman

... för vad jag inte kan förstå. Orden är Beate Grimsruds, en fin författare som gick bort för tidigt.

Första dagen efter operation som jag vågar resa i jobbet. Jag tar tåget dagen innan arbetet på teater Unga Klara. Samma dag är vanskligt. Jag kan hamna i Hallsbergs eller Arboga (för inspiration, som det står på en skylt där) – var som helst. Nu är jag klok och reser dagen innan, kostar på mig hotell, alltid Anglais, en middag med min agent. Om jag kommer fram, alltså. Det ska bli trevligt, om det blir av.

Om är ett viktigt ord i vårt land idag.

Om inte om hade varit hade loppan varit kung!

Om vi inte hakat på EU med priset på gasen i Tyskland hade vi inte fått elräkningar som får tomten att tappa luvan! Om inte om hade varit hade sjukvården inte drunknat i byråkrati vilket lämnar patienter i sticket. Jag har provat!

Om inte om hade varit hade de människor som invandrat till vårt land varit flytande på svenska vid det här laget, anammat svenska regler och traditioner, jobbat, barnen hade skött skolan. Om inte om hade varit hade de inte skjutit varandra i huvudet. Eller sprängt portar. Och jag hade sluppit våndas över detta, känna desperationen inpå kroppen. De har inga namn. De levde en stund på jorden.

”Ingens hundar” heter en svit av konstnären Staffan Hallström. Jag tänker på de bilderna.

De system vi har skapat, med orosanmälningar, sociala insatser, hem av olika slag fungerar inte. Varje antydan till att detta är ett problem har i många år viftas bort som ”rasism”. Ingen dialog alls. Människor med vitt skilda bakgrunder och kulturer skulle stortrivas tillsammans i ghetton utanför stadskärnorna.

Det gjorde de inte! De bildade klaner, grupper, gäng.

Oj! Det smäller!

Nyss var vi en global humanistisk stormakt och slog oss för bröstet.

Varför hamnar tåget till Stockholm så ofta i Arboga?

”Det finns gränser för vad jag inte kan förstå!”

Min pjäs med nypremiär i vår, ”Buster Keaton på månen” riktar sig till ungdomar, i regi Suzanne Osten. De kommer med buss från orten, nyfikna, ser staden för första gången, möter teatern och den handlar om en våldsam pappa – med humor. De känner igen sig. De säger efteråt att roligast var att se staden. Buster Keaton var också kul. Tuff. De har bott nära staden hela barndomen. Aldrig varit där. Jag tror det heter utanförskap. Eller Ingens hundar.

Artikeltaggar

ArbogaBeate GrimsrudEUHallsbergHusdjurKrönikorNöje/KulturStaffan HallströmSuzanne OstenTeaterTyskland

Så här jobbar Mariestads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.