En härlig dag för handeln är här: alla hjärtans dag. Lagom till att nyårsdekorationerna togs bort svämmar butikerna i stället över av sockersöta nallar, kort och hjärtformade gelégodisar. Allt i puderrosa eller rosenrött.
Som den obotliga romantikern jag är dras mina ögon till hyllorna. Innerst inne gillar jag ju det där rosaröda krimskramset, även om jag egentligen vill ta avstånd till hajpen. Jag minns skoltiden, och ångesten i magen som växte inför dagen. Den som hade flest rosor i skåpet var segrare. Den som blev utan var en nolla. Ändå var det något med det där pirret som var härligt. Det var ren och skär hatkärlek.
I år har jag knappt reflekterat över dagen, trots att jag ska fira en första alla hjärtans dag med mannen i mitt liv. Ett yngre jag skulle ha laddat upp flera veckor i förväg: planerat trerätters, inhandlat den perfekta presenten och ställt bubbel på kylning. Jag njuter av att skämma bort de jag älskar, samtidigt som jag avgudar att bli uppvaktad. Den 14 februari är därmed en perfekt ursäkt.
Årets brist på engagemang handlar inte om ett avståndstagande till hysterin, som jag själv bidragit till, utan om något så osexigt som tidsbrist. Inom loppet av en månad har jag fyllt 30 år (med alla festligheter som hör därtill), flyttat och blivit husägare.
De timmarna jag har lagt på att feja och rensa pinaler skulle till och med sätta Marie Kondo (städgurun på Netflix) i lä. Jag har egentligen inga problem med att städa, tvärtom. Att sätta en disktrasa i mina händer har samma lugnande effekt som en yogaklass. Men till och med en städfantast har en gräns för vad som är rimligt att mäkta med.
För att inte tala om alla möten på banken. Det är med stor ansträngning jag försöker hänga med när juristen och ekonomen spottar krångliga termer och ritar upp ekvationer. ”Ursäkta, kan du förklara en gång till?” upprepar jag gång på gång med osäker stämma. På journalisthögskolan bankade läraren i mig vikten av att förstå information: ”Det är okej att ställa dumma frågor”, brukade hon säga. Nog känner jag mig dum på de där mötena, men jag lägger ingen vikt vid det. Det är ingen idé att spela smart.
Det kanske är fördelen med att bli äldre, att jag inte bryr mig lika mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Perfektionisten har lugnat ned sig, allt måste inte vara fläckfritt (bokstavligt talat). Livet är inte en rosaskimrande saga kantat av syntetiska rosenblad från snabbköpet. De orimligt höga krav jag tidigare ställt på mig själv har sänkts, till mindre delmål som faktiskt går att uppnå.
Med det sagt kommer jag inte stå där i kväll, med en hemlagad seitan i ena handen och en flaska cuvée ”1522” i den andra (förlåt, älskling). Champagnen får vänta. Kärlek definieras klyschigt nog inte av allt det materiella.