Han var sångare i ett popband. Hon fanns i publiken. Och såg bara en – trummisen.
Men det blev Valter och Lisbeth ändå, bara några år senare.
De säger att första gången de såg varandra var en kväll 1967.
– Killarna var på väg hem och tjejerna på väg ut, sammanfattar Lisbeth.
– Ja, vi hade varit ute på något, minns Valter.
Grabbgänget hade visst en förkärlek för att ströga, ja, det där man fick lära sig mer om under första deltävlingen av Melodifestivalen då låten ”Raggen går” tävlade.
– Du hade så fina ögon, säger Lisbeth om den minnesvärda kvällen.
Hållbara äktenskap i Skaraborg
Enligt statistik från SCB finns de mest varaktiga äktenskapen i landet i Skaraborg. Dessutom är vi just nu inne i en tid då väldigt många kan fira femtio år eller mer som gifta. SCB:s färskaste siffror är från årsskiftet 2021. Då var det 31 368 män och kvinnor som under året firade sitt guldbröllop.
Såg en annan
Faktum är att de, som snart kom att bli ett par, faktiskt hade varit på samma plats några år tidigare. Hon, Mariestadstösen, och han, som egentligen är från Stockholm men kom till Mariestad som tolvåring.
– Du såg mig inte på ungdomsgården, säger Valter.
Han menar spelningen på det gamla Ekebo. På den tiden sjöng Valter i popbandet Antibarbs.
– Jag kollade mest in trummisen då, erkänner Lisbeth och skrattar.
– Men det var långt innan vi sågs igen.
Fick godkänt
För efter kvällen 1967 blev det de. Hon var 16 år och han 19.
– Jag presenterade honom snart hemma, säger Lisbeth och tillägger att det var ett måste:
– Annars hade jag inte fått åka med i hans bil. Men nu var det ju okej.
Att åka på gemensamma utflykter är ett intresse som de båda har hållit levande i alla år. Om det varit att åka till Värmland för att handla på en korvkiosk och sedan åka hemåt igen, eller senare då det blev längre resor utomlands.
– Man pratar så bra i en bil, säger Lisbeth.
Midsommar 1969 förlovade sig paret, två år senare gifte de sig.
– Jag var inte fyllda 20 år och därmed inte myndig, säger Lisbeth som därför behövde ett godkännande från sina föräldrar.
– I dag fattar jag inte varför vi hade så bråttom.
Den 19 juni 1971 var det i alla fall dags för bröllop i Leksbergs kyrka med anslutande fest på det som förr var Muggebos pensionat. Sedan dess är de herr och fru Bergérus.
– Bröllopsresan var en vecka i Danmark, berättar Valter.
Egna intressen
Under många år följdes paret och deras vänner från ungdomstiden åt.
– Även senare, när vi fick barn umgicks vi, berättar Walter.
Han har hela livet jobbat som rörmokare och på fritiden fortsatt med musiken.
– En kompis sjöng i Leksbergskören och tyckte att jag skulle hänga på, till slut gjorde jag det, säger Valter som under en tid var med i två körer samtidigt.
Numer är han endast aktiv i Mariestads kammarkör.
– Nån måste vara publik också, säger Lisbeth som svar på frågan om hon också sjungit med.
I 50-årspresent gav hon sin make en unik present – hängflygning. En sport som Walter fortsatt med sedan dess.
Mycket av sin fritid har Lisbeth istället spenderat på gymmet. Dessutom har hon sprungit Tjejmilen ett tjugotal gånger.
– Jag har fortsatt åka upp till Stockholm med en väninna varje år samma tidpunkt men utan att springa, säger Lisbeth.
Yrkesmässigt började hon på kontor och bank för att senare i livet läsa till undersköterska.
– När barnen var hemma såg vi alltid till att ha minst en gemensam måltid där alla är med. Ofta var det middagen, berättar paret.
Vid köksfönstret hade de ställt ett lexikon som ofta användes när det uppkom frågor kring bordet.
– Vi lärde oss något nytt hela tiden, säger Valter.
– Att prata med varandra, höra vad som hänt under dagen, är viktigt, intygar Lisbeth.
Som gemensamt intresse hittade de, eller rättare sagt, hon dansen.
– Jag frågade läraren efter barnens dansuppvisning om det även fanns kurser för vuxna och anmälde oss till bugg och foxtrot utan att fråga Valter, säger Lisbeth och fortsätter:
– Vissa saker som dans är nog bra att göra ihop så att det inte blir ont blod.
”Är det värt det?”
Så har paret fortsatt, även efter att de två barnen lämnat boet. I dag gläds de åt att få träffa dem och de sex barnbarnen.
Visst har det även hos paret Bergérus funnits brister i kommunikationen, men det är sådant de lärt sig med åren.
– Han märker inte när jag har bytt gardiner, det får jag ta det är sådant jag fått lära mig, säger Lisbeth och skrattar.
– Blommor köper jag själv och tackar honom sedan för dem, tillägger hon.
– Om jag sedan köpt till henne någon gång då blir första frågan ”Vad är fel nu då?”, säger Valter och skakar på huvudet.
Även när det gäller tandkrämstuber, som de sedan länge har varsin av, och disken kan meningarna gå isär.
– När du bakar står allting kvar tills du är klar. Jag diskar alltid undan medan jag lagar mat, för då är det rent samtidigt som det är dags att äta, säger Valter med skämtsam underton.
– Det är viktigt att ställa sig frågan ”Är det värt det?”. Ibland behöver man kompromissa. Men vi har alltid strävat åt samma håll, säger Lisbeth om hur de fått förhållandet att funka utan större trubbel i över 50 år.
Dessutom har de båda levt efter äktenskapslöftet ”att älska varandra i nöd och lust”.
– När våra föräldrar blev gamla fanns vi där för varandra, säger Lisbeth och minns en tuff tid.
Valter lägger armen om henne.
– När något är galet har vi väl muttrat lite. Men det sura går över, säger de.
– Det gäller att inte glömma att tala om när det är bra också, och att lyfta varandra.