Hon var bara 17 år när förste sonen föddes. Han var 21 och hade nyligen flyttat till en hyreslägenhet.
Den 27 oktober 1962 gifte sig Bo och Margareta Eklund.
– Vi har i princip alltid hållit sams om det mesta, säger de.
De bor i Råstad, i huset som hennes föräldrar köpte 1966 när Bo och Margareta tog över deras gård Slättäng vid Tidavad.
– Det här har även tre av våra barn haft som sitt första egna ställe, berättar Margareta och förklarar att torpet har byggts ut med tiden.
Hållbara äktenskap i Skaraborg
Enligt statistik från SCB finns de mest varaktiga äktenskapen i landet i Skaraborg. Dessutom är vi just nu inne i en tid då väldigt många kan fira femtio år eller mer som gifta. SCB:s färskaste siffror är från årsskiftet 2021. Då var det 31 368 män och kvinnor som under året firade sitt guldbröllop
Makarna Eklund har bott i huset i 18 år. Att familjen är viktig för dem syns inte bara i rummet där nästan hela släkten är förevigad på bilder. Vid högtider samlar de gärna sina närmaste kring sig.
– I julas var vi 26 personer här, säger Bo och berättar stolt att paret bland annat har fyra barnbarnsbarn.
Det unika är att alla förutom ett av deras barn bor inom några kilometers avstånd, bara sonen Peter har flyttat till Karlsborg. Paret har levt med varandra i både glädje och sorg.
– Vi hade fem barn, men Fredrik har gått bort i cancer.
En biltur
Deras gemensamma väg började någonstans i Töreboda. Det var nämligen där som Bo hämtade upp Margareta en decemberdag 1960.
– En av mina väninnor hade sällskap med en av killarna i gänget, minns Margareta som då var i 15-årsåldern och gick på realskolan i Töreboda.
Hon kommer ursprungligen från Tidavad närmare bestämt Slättäng, men som elvaåring gick flytten till Töreboda där föräldrarna hade köpt hus. De arrenderade då ut sin gård i Slättäng.
Körde bilen
Bo, är född i Älgarås men bodde sedan 16-årsåldern i Mariestad.
– Jag hade kompisar i Bällefors, så jag tog tåget till Moholm och gick dit. Min kusin hade bil och jag var en av två som hade körkort, säger Bo.
Det blev han som körde bilen.
– Vi var fem sex, personer. Det var före bältenas tid, säger Margareta.
Färden gick till julskyltningen i Mariestad. Därefter kom det att bli fler bilresor ihop.
– Jag hade inte så vidare mycket pengar även om jag jobbade på Electrolux, säger Bo som fick låna sina föräldrars bil ibland för att ta en tur ihop med Margareta.
Men så behövde han rycka in. Lumpen gjorde han i Göteborg. Men Bo kom hem ofta.
– När jag var klar hyrde jag en lägenhet på Stockholmsvägen i Mariestad.
Endast 17 år gammal fick Margareta veta att hon var gravid.
– Då skulle man gifta sig, så var det bara på den tiden, säger hon.
De förlovade sig på Kråks värdshus i Skara påskafton 1962. Den 27 oktober samma år sa Bo och Margareta ja till varandra i närvaro av vittnen och deras föräldrar. Lille Peter hade då redan fötts. Ett år senare kom Fredrik till världen.
– Vi flyttade då hem till mina föräldrars gård som vi tog över 1964, berättar Margareta.
Hon och Bo hade bondelivet i blodet.
– Vi hade inga hästar men nästan alla andra djur, säger han och räknar upp kor, kalvar, höns och grisar.
”Full fart”
Det unga paret fick mycket stöttning från sina föräldrar. Speciellt då de fick ännu en pojk, Anders, 1965. Fem år senare föddes dottern Josefin och ytterligare två år senare Mattias.
– Det var full fart, minns Margareta.
Trots att barnen och gården tog mycket tid i anspråk valde familjen att hitta minst en måltid per dag som de åt tillsammans.
– Vi har jobbat väldigt mycket ihop och alltid haft roligt, säger hon som var hemmafru fram till yngste sonen fyllt sju år.
– Då blev jag kyrkvaktmästare.
Bo hade emellertid varit med och startat upp Farmartjänst i Mariestad, men gården släppte de aldrig. Med åren bytte de dock inriktning från värphöns till att odla spannmål och gräsmattor på gården.
Gemensamma intressen
Under den lilla fritid de haft blev det bland annat kurser i gammaldans. Dessutom har båda varit aktiva i Tidavads idrottsförening och inte minst i Odensåkers hembygdsförening.
– Vi har även försökt att få några dagar lediga från gården, då tog våra föräldrar hand om den.
När barnen lämnade förändrades vardagen.
– Det var väldigt tråkigt när den förste flyttade. Familjetiden tog slut, säger Margareta.
– Vi hade ju kommit dit att alla kunde sitta runt bordet och ha jättebra diskussioner.
Dessutom fick Bo och Margareta en fin överraskning när deras yngste son i 25-årsåldern sa ”jag tror jag vill flytta hit och ta över gården”.
– Jag höll på att trilla av stolen, säger Bo.
– Det hade vi verkligen inte räknat med. Men nu har vi femte generationen bönder i släkten, tillägger Margareta stolt.
Hennes farfarsfar köpte en gård i Slättäng redan 1853.
– Många har inte haft ett arbete ihop men för oss var det både det och någonting roligt, säger Margareta.
– Vi har våra minnen och upplevelser, fyller Bo i och kommer bland annat ihåg en av Flamingokvintettens allra första spelningar, den på Axevalla travbana, som de besökte ihop.
Att under pandemin behöva vara på avstånd från sina nära och kära tyckte Bo och Margareta var svårt. Men diamantbröllopet förra hösten kunde de fira i gemenskap.
– Det var en vanlig vardag. Barnen kom och hade köpt med familjepizza.