Ukrainska Anna, 26, har varit i Sverige i ett år: ”Vill nog stanna och studera”

Sedan 15 mars 2022 har Anna Netyksha bott i Tidan.

– Här har jag all familj som är kvar, säger 26-åringen.

Med ett års perspektiv har mycket hänt.

– För en månad sedan fick jag samtal om att min pappa dött i Ukraina.

Det är måndag eftermiddag i centrala Skövde. Anna slutade nyss sitt pass på Ekedals förskola där hon har ett vikariat som städare.

– Jag blev rekommenderad till det jobbet.

Intervjun hölls den 31 januari i år.

– Jag var osäker på om jag skulle få jobbet. Men när de gav mig arbetskläderna förstod jag att det hade gått bra.

Dagen efter började introduktionen och från den 22 februari till 29 mars är det vikariatet som gäller.

– Jag är väldigt tacksam över att Skövde kommun ger mig den här chansen.

Hoppas på mer

Varje morgon vid fem vaknar Anna för att sedan äta frukosten hennes mormor fixat.

– Babusjka är ensam hemma varje dag, nu när jag och mamma jobbar och de yngre är på skolan. Hon vill vara med och göra något hon också, säger 26-åringen.

Hennes mamma, som är utbildad frisör, har inte haft det lätt att få jobb. För tillfället går hon bredvid personalen i en salong i Skövde.

– Jag har kontaktat Arbetsförmedlingen så många gånger under de senaste tre månaderna. Men än har det inte hänt något. Ett ord jag verkligen har fått lära mig är tålamod, säger Anna som är ledsen över att mamman har ett erbjudande men inte får börja jobba på riktigt.

– Det mesta är väldigt svårt för oss ukrainska flyktingar, vi har ju inget personnummer.

– Men jag vill inte klaga!

Anna är noga med att det inte ska låta som att hon är otacksam. Än i dag har hon kontakt med sina före detta grannar i höghuset i Zjytomyr i nordvästra Ukraina.

– När vi senast pratade var läget lugnare, men de berättade om mer aktivitet vid gränsen till Belarus. Jag har även mycket kontakt med min vän som är kvar. Hon säger att det är en del flyglarm men att hon inte längre går ner till skyddsrummet när de kommer igång. Jag tycker att det är jättedumt, säger Anna och tillägger:

– Jag är så rädd att folk ska bli såhär vana vid kriget.

En till familj

Det senaste året har hon varit på fysiskt avstånd från bomberna och skotten. Per-Erik och Delma Lindeberg i Tidan ger hennes familj en trygg plats att vara på.

– Jag är så glad för allt de har gjort och gör för mig. Nu möjliggör de också att jag kan övningsköra, säger 26-åringen.

I november påbörjades resan mot det efterlängtade körkortet, förhoppningsvis får hon förarbeviset i sin hand inom en snar framtid.

– De kallar mig för sin extra-dotter och så känns det för mig också.

Familjen är viktig för Anna. Inte minst för att den i början på året blev mindre.

– Jag fick samtalet om att pappa hade dött på förmiddagen vid tiotiden. Babusjka ringde och berättade. Han dog inte i krig utan av en hjärtinfarkt.

Anna var på introduktion för vikariatet som städare då.

– Personalen frågade mig om jag ville gå hem för dagen. Men jag ville stanna kvar, ha någonting annat att tänka på.

Hennes blick fäster längre bort i rummet. Inga tårar. Hon är stark.

– Vårt sista samtal blev inte så bra. Jag sa saker till pappa som jag känner skuld för nu.

Samma dag som beskedet om hans bortgång kom, pratade Anna med sin bästis i Ukraina.

– Hon sa att det inte var någon idé att jag försökte ta mig dit. Begravningen skulle ske redan nästa förmiddag. Men hon köpte ett stort fång blommor och la de på hans grav.

– Nu har jag ingenting att komma tillbaka till.

Annas ögon är glansiga.

– Jag har kommit fram till att jag vill studera något.

Uttrycket i ansiktet förändras och utstrålar återigen självsäkerhet.

– Många här i Sverige har sagt till mig att jag inte kan leva på musik här, att jag ska släppa den drömmen.

Hur kändes det att höra det?

– Det var såklart jättejobbigt. Men nu förstår jag vad de menar. Därför vill jag utbilda mig i ett yrke som behövs och där jag kan göra skillnad.

En annan värld

I Ukraina arbetade Anna som professionell violinist och som instrumentlärare. I Sverige väckte ett helt annat yrke hennes intresse.

– När jag var hos tandläkaren här var allting så rent och fräscht, inte alls som det jag var van vid. Jag är ju lite barnslig av mig och drömmer fortfarande, jag vill studera till tandläkare, säger Anna.

Hon vet att det första steget till den typen av utbildning är att lära sig språket. Dels har de övat på svenska hemma i lägenheten, dels har ABF:s och Immanuelskyrkans språkkurs varit nyttiga.

– Jag vill studera så att jag får ett jobb och kan hjälpa min familj, säger 26-åringen.

– I dag har vi 61 kronor per person och dag att leva på.

– Tidigare var jag inte så säker på om jag skulle stanna i Sverige, men nu är jag mer säker att det nog blir så.

När det gäller musiken har Anna medverkat vid några få konserter i trakten.

– Bland annat har Suzanne Osmar på Svenska kyrkan i Skövde och PO Broberg, som leder körer i Mariestad och Töreboda, gett mig möjlighet att få spela för publik. Även om det inte är samma som på jobbet i Ukraina är detta ett viktigt arbete för mig, för min själ, säger Anna och lägger handen på hjärtat:

– Jag skulle önska att fler skulle ringa mig oftare för att få spela ännu mer.

I konstnärsfamiljen Pawlowska, som bor strax utanför Tidan, har Anna och hennes familj funnit vänner.

– För mig har det varit lätt att bli vän med äldre människor här i Sverige, men när det gäller folk i min egen ålder är det mycket svårare, säger hon och kliver på bussen som tar henne till Tidan där hon sedan i julas har ett vitt piano där många tankar omarbetas i musik.