Insekter som vaknar, blommor som blommar och fåglar som kvittrar. Vårtecknen har börjat avlösa varandra och om drygt två veckor slår det om till sommartid. Vi går mot ljusare, nej jag menade KALLARE tider!
Under mina tidiga dagar på Mariestads-Tidningen skrev jag en krönika om mitt stora förakt mot vintern i allmänhet och kyla i synnerhet. Trots att jag för några år sedan förlade mina studier vid Norrlands södra gräns, Sundsvall, lärde jag mig aldrig att uppskatta något som rör vår kallaste årstid om det inte är alpin skidåkning.
I stället är mars-april-maj mina absoluta favoritmånader. Dels till följd av diverse fotbollspremiärer och dels det jag nämnde ovan med naturen som vaknar till liv efter att ha kvävts av den samvetslösa snön. Det jag gillar mest däremot, efter tre-fyra månaders lidelse, är att det blir VARMARE.
Därför brann det inom mig när jag under måndagsmorgonen inte bara var tvungen att skrapa alla rutor på bilen. När termometern i displayen dessutom visade minus sju grader gick topplocket.
Det ska sägas att jag långt ifrån är någon morgonmänniska och allt som oftast brukar vara lite grinig fram tills att förmiddagskaffet har kickat in. Att då behöva handskas med tvåsiffrigt antal minusgrader under nätterna i början på mars fick bägaren att fullkomligt svämma över. Rutorna immade nästan igen när jag skrek ur min frustration sittandes i det iskalla skinnsätet.
När tankarna kommit på annat håll och humöret hade börjat vända framåt lunchtid kom nästa smocka: "SMHI utökar varningen – kan komma 25 centimeter snö under tisdagens oväder".
Det var då självaste...! Såklart vi ska köra en vända till med snö när vi ändå är i gång och kväva vartenda grässtrå som haft en tanke på att bli lite grönt.
Jag blir så förbannat trött och känner hur vårluften bara försvinner ur mina lungor för att i stället fyllas med frost. Känner ni peppen?
Men vad fasen, man får vara glad för det lilla. Helgen var bra, bilen rullar och våren kommer väl framåt juni-juli någon gång om vi har tur.
Just nu känner jag mig däremot mest som en skadad elitidrottare vars tränare eller manager gör allt för att försöka mörka hur illa skadan faktiskt är:
Vi tar en dag i taget.