Jag har i en tidigare krönika skrivit om ”the great resignation” – den stora uppsägningen – som tog fart under pandemin och innebar att rekordmånga människor runt om i världen men framför allt i USA sa upp sig från sina jobb. Orsaken till detta beskrevs primärt handla om att det fanns en stor grupp människor som var så missnöjda med sina arbetsförhållanden att de sa upp sig trots att de kanske inte hade hittat något annat jobb. Den senaste arbetsmarknadstrenden med ursprung i USA som det har pratats om under en tid kallas ”quiet quitting”. På svenska har trenden kommit att kallas tyst nedtrappning eller att smygsluta.
Termen refererar till anställda som inte har för avsikt att säga upp sig från sina jobb, men som lägger sin ambitionsnivå så lågt det går. Det handlar om att utföra sina arbetsuppgifter men inte engagera sig mer än så – helt enkelt inte göra det lilla extra. Ur ett arbetsgivarperspektiv är nackdelarna med denna trend uppenbara: lågt engagemang kan leda till minskad produktivitet, sämre lönsamhet och ökad personalomsättning. I den allmänna debatten som förts kring fenomenet i Sverige har jag noterat att smygslutare ofta beskrivs i negativa termer. Är du inte fullt engagerad på din arbetsplats så kan det finnas en patologisk förklaring, att du är utbränd eller deprimerad. Eller så är du bara en självisk egoist som inte tänker på laget.
Den grupp i samhället som primärt har pekats ut att ägna sig åt att smygsluta är unga människor, även om det är svårt att veta i vilken omfattning detta faktiskt sker. Det ligger ju lite i sakens natur att det inte är något man skyltar med. Som förklaring anges att unga är mer individualistiska och kortsiktiga i sitt tänkande, men också att de ser andra världen i livet än att sitta fast i ett livslångt ekorrhjul. Man har helt enkelt vänt på vad som är framgångsrikt i livet till fördel för privatlivet. Den som sitter kvar längst på kontoret är inte längre den som är mest lyckad, det är den som går tidigt för att… ja, leva sitt liv. Unga människor i dag, som beskrivs som den första generationen som kommer att få det sämre än sina föräldrar, badar inte direkt i utopiska framtidsvisioner. Att då inte se någon vidare mening med att vara högpresterande och känna passion för en arbetsplats där man eventuellt inte får så mycket tillbaka är kanske inte så konstigt.
Fenomenet med att smygsluta handlar inte enbart om lönearbete, utan har även beskrivits som en allmän känsla i samtiden av att vilja ge upp kravet på att vara överambitiös i livets alla delar. Med det i åtanke, är det så fel att i smyg önska att smygsluta spred sig till våra sociala liv och sociala medier mer generellt: att den där kompisen som självgott trycker i ansiktet på alla som (inte) frågat om de slutat med nikotin, socker, alkohol, gluten, kolhydrater etc. i stället bara slutade i tysthet?
Emma Lindblad
PhD, konsumtionsforskare