Vi journalister ska ofta testa det vi skriver om.
Kanske inte allt men en hel del, vilket är en av anledningarna till att vi har världens bästa jobb.
För någon månad sedan gjorde jag ett reportage om drifting med modellbilar, en disciplin där det gäller att sladda så mycket som möjligt runt banan. Sedan bedömer en domare hur bra ekipaget har skött uppgiften.
När vi stod och pratade fick jag en fjärrkontroll i handen och instruktionen: "nu ska du testa."
Att köra bilen var ungefär som att spela tennis eller golf. Något som ser väldigt enkelt ut för betraktaren, är väldigt svårt för en ovan utförare.
När jag fått klart för mig hur bilen backas eller körs framåt, via ett reglage på kontrollen, var det dags att lära mig svänga. Styrenheten satt vid sidan av kontrollen och det var minsann lättstyrt. Det räckte nästan att titta på reglaget så for bilen i väg. Inte alltid åt det håll jag ville dessvärre.
Jag lyckades på något sätt ta mig runt. När den vingliga och ryckiga färden, som inte hela tiden gick framåt, var över tackade jag för lånet och lämnade tillbaka kontrollen. Vad de unga grabbarna, som kör som mästare, tänkte när de såg min irrfärd på banan fick jag aldrig reda på. Men kul var det.
Desto fortare gick det när jag fick åka med rallylegenden Harry Joki inför en upplaga av rallyt Skaraborgsnatta 1990. Färden gick i närheten av Granvik, norr om Karlsborg.
Joki intygade att han skulle köra lugnt, när jag skärrat pillade fast fyrpunktsbältet inför färden.
Det bär i väg på den smala grusvägen. Färden gick mellan träd, genom hålnålskuvor och över backar. Över var ordet, för jag fick känslan av att vi flög fram.
Flera gånger trodde jag att min sista stund var kommen. Jag tyckte att det gick oerhört fort, men chauffören bara log.
När den ångestfyllda resan var över pustade jag ut.
Harry skrattade och sa att det gått bra: "många brukar spy trots att jag kör lugnt."
Jag kände mig lugn och trygg när vi åkte hem med redaktionsbilen. Den färden gick inte lika snabbt.