Jag var tio år och på väggen framför mig satt den skräckinjagande tavlan med vita, kantiga bokstäver i olika storlekar. Jag kunde utläsa de två översta jättebokstäverna, uttalade dem extra tydligt. Därefter var besöket hos skolsköterskan mer av en gissningslek från min sida. Hon meddelade omgående att jag behövde glasögon.
Jag valde de tunnaste, minsta och mest färglösa bågarna jag kunde hitta, i tron att de skulle smälta in i mitt omgivande ansikte likt bladlöss på växter. När jag kollar på bilder från de första glasögonåren inser jag att drömmen om att de skulle smälta in och liksom förintas förblev just en dröm. De syns. Tydligt. Ackompanjerade av det vågpermanentade håret som hade vuxit ut halvvägs och alltså bara var vågigt från öronen och neråt. Ibland ser jag den personen framför mig när jag kollar på dagens skitsnygga, självkritiska tioåringar. Och jag önskar dem inget annat än fula glasögon och en halv permanent.
Efter några skaviga år med linser, och därefter nya bågar, samsades vi i alla fall, jag och glajjorna. Nu gillar jag dem, men jag undviker helst att vara synonym med dem. Det händer dessvärre ändå ibland. Som när jag i ett vintermörkt Stockholm för en gångs skull skulle gå till en cool bar. Jag klev innanför dörren och la märkte till min funktionella vinterjacka bland snygga, svarta kappor. Och strax därefter såg jag varken jackan eller något annat – glasögonen immade igen totalt i samma stund som jag började leta efter mina coola vänner med snygga kappor.
Eller den där gången på högstadiet när de smala, svarta bågarna gick sönder på mitten och fick lagas med det enda tillgängliga – rosa silvertejp. Mitt på näsan. Eller när bågarna glider ner på näsan i det tomatröda fejset på träningen, eller irrfärden genom danssalen när jag har lyckats kasta iväg dem till andra sidan rummet. Silvriga glasögon kamouflerar sig perfekt mot ljusa parkettgolv, särskilt för den med nedsatt syn.
Å andra sidan, utan glasögon hade jag behövt skämmas för diverse annat: att inte känna igen folk på stan (nåja, det är inte min starkaste gren med glasögon heller), att ständigt be cafépersonal läsa högt från menyn bakom disken, att missbedöma avstånd och snubbla i trappor.
Jag ser fram emot att bli gammal tillsammans med glasögonen. Någonstans runt 40 kanske vi öppnar upp relationen för fler – ett par läsglasögon på huvudet, de vanliga ”någonstans på övervåningen kanske” och terminalglasögonen i en ständig dans upp och ner på näsan, med nacken i konstiga vinklar. Vilket gäng!