Som så många andra unga tjejer blev jag objektifierad innan jag visste vad sex var. Jag var osäker och rädd. Vuxna sa ”han gör bara så eftersom han gillar dig”. Det hjälpte inte. Klara sju år förstod inte varför hon skulle behöva kompromissa sin känsla av trygghet till förmån för hans ömhetsbevis.
Det förstår inte Klara, 28 år, heller.
Missförstå mig inte. Sex, samlevnad, gruppdynamik och sociala normer och koder är förvirrande för alla barn och unga. Att hitta sin plats i tillvaron, skapa sig en identitet som man bottnar i och som helst tilltalar andra, är rent ut sagt skitsvårt. Men som vuxna förebilder vet vi att det finns en gyllene regel som aldrig kan kompromissas bort eller förminskas: samtycke. Ett enkelt ord; som ändå verkar vålla huvudbry för så många.
Att inte respektera någons gränser, oavsett om det gäller en kram, en kyss eller någon form av sexuell handling, kan aldrig vara okej. Inte heller att tjata sig till någonting – finns det något osexigare i hela världen?
"Ja men, en dask på rumpan är bara en dask på rumpan! Vad gör det om hundra år?", finns det säkert många som tänker. Och visst, jag kan förstå det resonemanget, till viss del. Men var drar vi gränserna? När vi börjar acceptera och normalisera en form av övertramp – hur oskyldig intentionen än må ha varit – öppnar vi ofrånkomligen dörren för fler.
När jag tänker efter finns det få offentliga platser där mina vänner och jag har varit förskonade från oönskade kommentarer och gliringar.
Det kan vara i vimlet på en uteterrass en sensommarkväll: dask på rumpan, följt av ett rapp av bh-bandet. Ett grabbgäng på gymmet med testosteronstinna, flackande blickar som utför konstakten "jucka mot ovetandes tjej i träningsmaskin". Eller varför inte på Ekuddens badbrygga, "Vad sa du, din j*vla kossa?!", när någon informerar om att det är oförskämt att fotografera småtjejer i bikini.
Men allt som oftast har jag upplevt motsatsen.
Man kommer långt med en enkel fråga:
”Går det här bra?”
”Vi kan göra det här, men bara om du vill?”
Bravo! Ni har fattat grejen. Det här med samtycke kanske inte är en så svår nöt att knäcka, när allt kommer omkring? Men så länge som lågstadieelever går till skolan med en ångestklump i magen, folk undviker delar av gymmet på grund av machokultur eller känner oro över att gå ensamma hem från krogen, har vi mycket att jobba på.
"Boys will be boys-mentaliteten", som fått odrägliga män att framstå som lite charmigt busiga i decennier – kanske århundraden – är lika aktuell som en utdöd Brachiosaurus. Eller, borde vara, åtminstone.
Vi kan bättre.