Jag ser gärna mig själv som en kvinna av mystik. Det piggar upp mig att tänka på att ingen riktigt vet vem jag är eller var jag kommer ifrån.
Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att ingen annan ser mig på det sättet. Det må så vara, säger jag småsurt, men jag slår vad om att du inte kände till att jag exempelvis har ett förflutet som kycklingslaktare.
Nu använder jag fackuttrycket kycklingslaktare lite slarvigt. På slakteriet där jag jobbade, som låg långt ut på landet i östra Jylland, fanns det två löpande band i den stora, kakelklädda hallen där vi arbetade – ett slaktband och ett packband. Vid slaktbandet stod de hårdhudade, äldre bondmororna, som inte drog sig för att sticka kniven i de skållade kycklingarna när de kom åkande på bandet. Vi mer vekhjärtade tjejer stod vid packbandet.
Det hette att kycklingarna blev bedövade innan de hängdes upp till slakt men det skedde i ett angränsade utrymme som vi inte såg.
Från det grymma slaktbandet fördes kycklingkropparna vidare till packbandet. Här jobbade vi fyra och fyra vid små metallbord, där vi körde kycklingarna genom en slags metalltrattar och vidare in i sina sluförvaringspåsar. Fort skulle det gå.
Det rann hela tiden floder av kallt vatten överallt och hallen var svinkall. Varje morgon gjorde jag mig en termos dunderstarkt svart kaffe som jag höll mig vid liv med under våra korta raster. Det är enda gången i livet jag druckit kaffe utan mjölk.
Jag delade lunchbord med två av de stadiga bondmororna. De hette antingen Dorte, Jytte eller Lone och deras vita galonförkläden var alltid nerlusade med kycklingblod.
– Ja de hackar efter oss när vi sticker dem, men det har vi full förståelse för, sa Dorte försonande, eller om det var Jytte, och sådde därmed tvivel om bedövningsprocessen.
Jag var fortfarande ganska ung och blyg vid den här tiden och hade svårt att komma på saker att säga. Jag nöjde mig ofta med ett intetsägande danskt "Nå, nå", som kan användas i så gott som alla situationer och sällan retar upp någon.
– Du borde bli präst, Malin! sa en av mina arbetskamrater irriterat till mig en gång.
Det slamrade och ekade mycket i hallen, men vid packbandet kunde man föra samtal med varandra. Det är kanske illojalt att avslöja det här, men jag har aldrig varit på en arbetsplats där folk talade mer illa om varandra än runt de där metallborden. Eftersom vi då och då roterade runt och bytte plats kunde man få höra det mest illvilliga skvaller om någon vid ett annat bord, för att i nästa stund befinna sig bredvid just den personen och höra henne spy galla över den hon för tillfället avskydde mest utmed hela packbandet.
Jag stod ju bara där som ett mähä och sa "Nå, nå", så mig hade de inte så mycket glädje av.
– Du borde bli präst, Malin! sa en av mina arbetskamrater irriterat till mig en gång.
Det borde jag kanske ha blivit – eller jag kanske blev det?
Jag väljer att förbli en kvinna av mystik.