Det är något magiskt med bröllop. Kanske ännu mer utomlands. Jag glömmer aldrig när jag fick gå på ett maffigt italienskt bröllop där menyn var lika lång som bordsduken.
Det är lika bra att erkänna bums – jag är väldigt svag för bröllop. Jag älskar tanken på det: allt vackert och festligt, finklädda människor som äter och dricker gott. Det är festernas fest. Tidernas tillställning. En hyllning till kärleken.
Jag vet förstås att livet som äkta makar inte alltid är rosenskimrande, men om jag fick bestämma skulle jag gifta mig en gång om året. Med samma karl då. Den jag har, är jag väldigt nöjd med.
Tyvärr tillåter inte ekonomin sådana excesser, i stället njuter jag av att vara gäst på bröllop. Då behöver man inte oroa sig för oväntade incidenter som att bara sex av åtta beställda linnedukar har levererats eller att en småkusin i all upphetsning blir illamående och förstör både sin och mormors klänning.
Men ibland får även vi inbjudna våndas. När min kusin skulle ha mottagningen på ett slott utanför Krakow uppstod genast huvudbry. ”Ojoj, det är stort”, förklarade min mamma, ”i Polen är det alltid långklänning som gäller på bröllop och nu lär det bli extra fint”.
Vi hyrde tjusiga klänningar och bestämde oss för extravaganta håruppsättningar. Det hade vi inte behövt. Visserligen hölls festen på ett slott, men klädkoden var inte alls så strikt som vi hade trott att den skulle vara.
Nå, det gjorde ingenting. Även om vi var överklädda blev det en fantastisk upplevelse med gäster från hela världen; tillsammans var vi uppåt åtta olika nationaliteter på plats. Vi sjöng och dansade till långt inpå småtimmarna.
Minst lika magiskt var det några år senare när nästa kusin skulle gifta sig med sin ungdomskärlek. Bröllopet hölls i en italiensk småstad några mil utanför Milano.
Allt var precis så där pittoreskt och typiskt italienskt som man kan tänka sig med fest i flera dagar, många gäster och mat i oändliga mängder. Dagen före vigseln bjöds vi in till brudens föräldrar, som serverade plockmat i trädgården medan syrsorna spelade och eldflugorna dansade i den ljumma sommarkvällen.
Dagen därpå var det vigsel. Det var en katolsk ceremoni och inte helt lätt att hänga med i. Många dokument skulle skrivas under av en rad människor, men till slut var formalian klar och firandet kunde börja.
Kosan styrdes mot en restaurang i bergen. Utsikten på vägen upp var milsvid och väl framme vid festlokalen glittrande en alpsjö. Vi bjöds på snittar och bubbel i väntan på brudparet som efter en stund dök upp i en lila Fiat 500, som min kusin lagt åtskilliga timmar på att renovera till perfektion.
Rätt efter rätt bars in, avnjöts och följdes av en ny.
Vid middagen inleddes en ritual utöver det vanliga. Som de flesta vet gillar italienare att sitta länge till bords. Tre timmar är ingenting ovanligt. Så även den här gången. Rätt efter rätt bars in, avnjöts och följdes av en ny.
När kvällen var till ända hade 13 olika anrättningar serverats. Tyvärr har minnet av vad som låg på tallrikarna bleknat, men jag minns känslan av att gå från mätt via proppmätt till ”nu spricker jag snart”. Då bars tårtan in. Det var bara att le, skära sig en smal skiva och instämma i hurraropen till brudparets ära.